Så återföds jag igen…i en ny blogg. Därför att jag måste.

Nära nära nära.

En vacker melodi tonar ut ur min dator. Den handlar om sorg.

Det finns dagar då den står mig nära. Det är oundvikligt. Precis lika oundvikligt som att jag sprudlar av liv och lever nära skratt. Precis lika verkligt som att jag älskar livet och alla människor. Precis lika verklig är sorgen som ibland drabbar mig.

Saknad och avsked till människor jag skiljts ifrån är lika nära som saknaden till mig själv och den jag en gång varit. Till flickan som aldrig drabbats av en psykos. Till kvinnan som inte visste vad det innebar att livet skulle sprängas samman och brista inifrån, i tusen bitar.

“När du blev sjuk, brast vår bubbla.”, sa en vän som stod mig nära idag. Vi hade inte talat på tio år. Det han beskrev var bubblan för ett gäng på tio, kanske femton ungdomar som samlades ivrigt varje vecka för att be. Grejen är den att bönegruppen hade utvecklats på ett osunt sätt, till något jag närmast kan likna vid något sekteristiskt, slutet, klibbigt, märkligt. “Vår grupp var ju hur osund som helst”, sa han. Och det var så skönt att höra det från hans läppar.

Så allt jag burit på i dessa år, hade sin grund i något! Jag är inte tokig som tycker det gick så snett. “När du blev sjuk, brast vår bubbla.” Min första tanke: Vad bra att det ledde till något gott. Min andra tanke: Var jag då offret? Och var det värt det. Och så detta: VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Varför jag.

Varför inte jag? Och plötsligt insåg jag. Shit, jag har verkligen varit med om det här. Det är inte bara en bok. Det är inte på låtsas. Jag lever med detta. Jag tänkte på mina märkliga bilder och tankar senast igår när jag var på mässa, där jag förbryllad gick ut, varpå min käre make lugnt konstaterade: “Veronica, du har ätit jättedåligt idag. Jag vet att det är fastan nu och allt, i och med påsken. Men du måste äta. Det blir så svårt att sortera annars.”

Och så gick vi hem och jag åt så mycket jag bara orkade.

Jag stod i solen idag och andades. Våren var smärtfullt vacker. Kylan trängde sig in min kropp. Jag drog in ett halsbloss, lutad mot trädet och blickade ut mot folkhavet. “Jag har i alla fall överlevt, tänkte jag” och så: “Någon såg mig - när ingen annan såg mig. Någon älskade mig - när ingen annan gjorde det.” Där: på psyk, helt isolerad från omvärlden  - för min vän drog hela den historien idag om hur jag blev inlagd -  min läskigaste tid på jorden. Där såg Gud mig.

Och han älskade mig. Det kanske räcker. Det är nog. Det är allt.