Ge lidandet en mening och jag ska bära det tills ryggen brister…

Så sa en klok poet en gång. Det finns oändligt många människor som lider på ett fasansfullt sätt världen över. Jag tror det var Helder Camara som skrev att det kors som är givet oss att bära är anpassat efter våra egna skulderblad. Gud ska liksom inte pröva oss över förmåga. Vi får hoppas att det verkligen ÄR så, även om man ibland kan undra. “Livet är inte rättvist”, sa jag till en elev en gång, när han påpekade att “Varför får inte vi äta glass, när den andra klassen gör det?…” Jag sa det givetvis med glimten i ögat (Jag är rätt så snäll!), men kanske låg det något i det. Att livet inte är rättvist är en hård läxa att lära.

Nånstans hoppas jag, i det mån det går, att vi kan lära oss av det mörka, det svåra, det kusliga. Jag tror människan VILL och BÖR skapa mening, en ordning ur kaoset… Det ska liksom inte ha varit förgäves.

Så idag slog det mig. Det är det jag får göra nu. Skapa en mening…

Jag träffade åter min gamla vän idag, han som jag lovat för tio år sen att “vi aldrig skulle sluta vara vänner”. Vårt samtal över ett billigt McDonalds-meal slutade inte i ett halsbloss idag. ^_* Vi talade om vikten av att inte sopa saker under mattan. Att hela vår gamla grupp kanske borde snacka… “Då lär man sig av det som hänt. Hur ska man annars lära sig?”, sa min vän klokt.

Vi gick bort till kyrkan där han jobbar och jag sjöng min låt “Den som stannar kvar” - den om att Någon stannar kvar när livet brister, den om att livet är starkare… Jag hade glömt hur fantastiskt fint han spelar på piano. Hela låten lyfte och tonerna svävade upp mot taket, trots att min röst brast i vårhosta då och då. Kanske var det ett sprucket hallelujah?

Sedan vandrade jag vidare på stan och hittade idag en lokal till bokrelease (!). Och utan att identifiera någon närmre, träffade jag en tjej som öppnade sitt innersta och delade med sig av erfarenheter som liknade mina. “Men du har ju accepterat din känslighet”, sa hon…. “Tja, jag har ju levt med det här ett tag”, svarade jag. Och vid samtal om hennes sårbarhet vid förändringar, kunde jag påpeka att det är så det är. Det är helt “normalt” för någon som drabbats av en psykos. “VA? Det visste jag inte!” och jag log åt hennes aha-upplevelse. Vi pratade också om människors okunskap, om kyrkans oförståelse.

DET BEHÖVS GÖRAS MASSOR!!! Jag var smått lyrisk när jag tog tunnelbanan hem. Det här ÄR viktigt. Det här behövs pratas om. Kanske kan min bok bidra till något. Kanske kan jag med mina erfarenheter delge vidare det jag faktiskt lärt mig.

Plötsligt såg jag det hela ur ett större perspektiv. Strunta i offer-tanken jag hade igår. Tacka Gud för att det gått så pass bra som det har gått och bestämma mig för, pedagog som jag är, lära att lära, lära för livet…. lära själv och lära andra att DET FINNS EN VÄG IGENOM.

Eller som Goethe skrev (fast på tyska då): THE ONLY WAY OUT IS THROUGH.

THROUGH, THROUGH, THROUGH.