Om att vilja leva - med mening.

Jag har just läst ut (äntligen!) Ann Heberleins “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Hon skriver skarpt och bländande om liv, död, galenskap, kärlek och mening. Hon uppehåller sig mycket kring frågan om livets mening - speciellt i slutet. Eller dödens mening, snarare? Hon riktar sig i vanmakt till Gud ibland. Det liksom måste få sin plats.

Ann Heberlein är också bipolär, men hon är manodepressiv. Jag är alltså också bipolär, men min diagnos har, för övrigt, också fått namnet schizoaffektiv sjukdom. Det klingar inte lika vackert i mina ögon. Det klingar inte vackert alls. Det låter inte som att jag skulle ha någon av fötterna på jorden. Och det har jag. Jag är högst levande. Jag springer fram på mina bägge fötter. Hoppar, studsar, kryper långsamt ibland också för den delen, fast då blir det ju på knäna…

I alla fall tyckte jag det var skönt att läsa om vad hon skrev om Lacans tankar om att det inte finns några normala människor. Och att det inte är “trots sin psykos som vissa politiker, matematiker, konstnärer eller författare är kreativa utan tvärtom tack vare den.”  Tack vare. Skön tanke det där.

Men så var det det här med mening. Hon liksom kommer fram till att “livet bara är” och att det där som är måste man fylla med mening. Ja. Vi skapar mening. Vi söker mening. Det är sant. Helt och hållet riktigt. Men för att återgå till Gud.

Om Gud skulle finnas och han är den där Store Skaparen kanske han skapade meningen först? Logos = Mening läste jag i Victor E. Frankls “Livet måste ha en mening”. Därav hans “Logoterapi” som grundar sig i Nietzches ord om att den som har ett varför att leva för kan nästan utstå vad som helst…

Speciellt är också att Logos = Ord och att det ordet finns i Bibelns text om hur allting blev till i Johannes evangelium. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Strax förstår man i texten att det där Ordet blev kött…kom till oss, här, mitt i ibland oss, men blev inte emottagen… Ordet, meningen, det förnuftiga skälet till att vi finns till - vi tog inte emot honom? Fast han var ljuset - hoppet? Skönt att texten avslutar med orden att han var fylld av nåd och sanning.

Vi behöver alla lite nåd och sanning till mans. Speciellt vi bipolära. Lite mening. Lite förnuftiga skäl att leva. Lite ljus som övervinner mörkret.

Heja, Ann Heberlein! Jag bad en bön för dig idag. Att du orkar. Att du kanske orkar att välja ta din medicin så att du får känna mera lycka. Om nu lycka är mera stabilitet. Jag tycker du är värd det.