Tillbaka till paradiset

Snart är påsken över och den har varit ovanligt soft i år, lite galet soft.

Och det har varit lite kris i mitt paradis.

Jag köpte i alla fall ett mycket fint påskägg till min man som var designad av någon konstnär. På den syns bilden av Adam & Eva i paradiset, i grönska och med en lurande orm bakom… Kändes passande. Är inte livet lite så?

Som ett paradis med något lite lurande bakom - ursäkta pessimismen… “It´s like rain on your wedding day” eller “Well, life has a funny way of sneaking up on you when you think everything´s ok and everything´s going right” (Alanis Morissette)

Någon klok sa att livet går i cykler. Människan söker lyckan, javisst. Men så länge man lever här på jorden kommer sorgen också i cykler. Strävan är bra - acceptans är också bra. Och vishet att veta när man ska sträva efter lycka och förändring och när man ska gilla läget. Ta ett djupt andetag och bara andas.

Allting har sin tid. Allting har sin tid, sa Predikaren. Allting är skapat skönt för sin tid och det finns tid både för att bygga upp och riva ner, skratta och le, klaga och dansa, söka och finna…och så slutar bibelstycket med orden:

“Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelses intill föden, fatta det verk som Gud har gjort.”

Kanske ska man inte fatta helt, även om jag så länge jag lever kommer att vara en sanningssökare. Jag kommer nog alltid att söka förstå…och just att jag inte förstår till fullo, gör att jag fortsätter söka - tillbaka till mitt paradis. Tillbaka. Innan allt gick sönder och brast.

Glimtvis är jag redan där. Glimtvis är jag utan tvekan där.

(P.S. Augustinus pratade om att när man blir frälst blir man den nye Adam. Man blir den Gud hade tänkt från början… Skulle man kunna säga att frälsning = tillbaka till paradiset? Passar ju fint denna påsk i så fall…)