Ibland räknas också…allt!

Det har varit en märklig vecka - full av tankar, känslor och händelser.

Allt började redan förra helgen, då jag missade att ta medicin både kväll och morgon. När jag vaknade var jag lite extra “på gång” än vanligt. Givetvis var det Pierre, min man, som märkte den lilla lilla nyanskillnaden först. Jag pratade snabbare, var lite extra entusiastisk, hade många idéer och hängde inte riktigt med min egen fart…för så småningom kom den klassiska irritabiliteten och så sorgen…allt på en gång och lite fram och tillbaka under cirka ett dygn eller mera. Tröttsamt, tröttsamt. Jag terapistädade hela lägenheten själv i rungande fart i flera timmar och det var faktiskt riktigt bra ^_* Givetvis tog jag min medicin också - och lite extra dessutom. (Som ni märker blir inte det hypomaniska snarare en tendens än ett riktigt skov, eftersom jag ju i vanliga fall tar medicin regelbundet och har det i kroppen!)

De följande två nätterna var jag iväg på två tillställningar och kom hem sent - samtidigt som jag skulle upp och jobba. jag ville liksom bara ha lite roligt som alla andra, men så började humöret svikta pga av sömnbristen - igen. Tis-ons var jag ett litet hjälplöst vrak som bara ville ligga under täcket för att slippa tänka att hon var den uslaste människan i världen. “Ett överjävligt överjag”, som en vän sa… “Mm, verklish!” Jag grät och grät och grät…

Pierre tvingade mig upp till jobbet följande dag och jag kämpade mig  igenom dagen - och lyckades. På något sätt återkom glädjen på fredagen och jag kände “Yes! Jag fixar det här!” - vilket jag också gjorde. Däremot är jag ovanligt trött….och så slut som bara en sliten kvinna kan vara ^_*

Nu är det helg. Och reglerna framöver blir de klassiska som varje bipolär och varje människa för övrigt borde lära sig som ett rinnande vatten. Mitt lilla abc eller mina fyra “Mästen”!!!!:

• Motionera mera!
• Äta ordentligt!
• Sova bra!
• Ta medicinen ALLTID!

Ta gärna lärdom av dem - någon!

/Veronica