Helgmålsbön och katharsis

Under helgmålsbönen ikväll i Allhelgonakyrkan refererade prästen till rumänen J.L Moreno, som jag förstod det - poeten och grundaren till psykodramat. Han återberättade någon bild om mötet människor emellan där “man river ut varandras ögon och byter med varandra” så att “jag ser dig med dina ögon, du ser mig med mina ögon…och så kan vi börja älska varann”. Det var en stark bild och det var vackert. Det handlade om att vi är åtskilda och att vi därför behöver relationer, för att överbrygga det där gapet. “There´s a gap in between, there´s a gap where we meet, where I end and you begin”, sjunger sångaren Thom Yorke i fantastiska Radiohead.

När man är psykotisk upplöses den där klara gränsen om jaget - till gud, till de runtomkring dig. Gränsen mellan symbolerna och verkligheten suddas ut. En gång sa en psykiater till mig (eller om det var två gånger) att psykodrama inte skulle vara så bra för mig. Nu när jag fick nys om Moreno var jag ju tvungen att kolla upp det. Och då förstår jag både ett och annat. I psykodramat uppnår man extas, enligt grekiskan innebär detta att få sin individualitet upplöst till förmån för gudarna, genom att skakas ur vardagens bojor och upprepningar. I psykodramat (och det grekiska dramat) läggs tonvikten vid att återgå till att bli en individ, men inte utan att ha uppnått thea mania - det gudomliga vansinnet - ett förvirringstillstånd som är både obehagligt och njutbart. Efter denna katharsis, denna reningsprocess, som är ett möte med det oförutsägbara (i grekiska dramat är detta kopplat till Dionysos), kommer lusten och förmågan att påbörja någonting nytt igen. Den hjälper oss att inte låsa oss vid gamla mönster och till att vara med och skapa vår morgondag så att den inte blir lik gårdagen…

“Därför är Dionysos, som är teaterns, tragediernas gud, alltid en gud som har förknippats med läkande och spontanitet. All seriös psykoterapi vet att utan detta tillstånd, där den existentiella frågan “vem är jag” ställs, kan ingen läkning eller förändring ske.”

Någonstans säger detta mig, att det jag varit med om (min extas och förvirringstillstånd) har varit min reningsprocess. Att det faktum att jag skakats om, ja, nästan gått i kras, gjort att jag genom allt varit med om en otrolig läkande och förändringsprocess, som förmodligen kommer att pågå livet ut. Och har jag då inte ställt frågan “vem är jag” om och om igen (och vem är Gud)!

Lust, spontanitet och helande förmåga att börja om på nytt var dag - Gud, min Gud, skänk mig den nåden, så länge jag lever!

P.S Jag har i vissa delar av min text resumerat delar av sid. 13 ur “Nya riktlinjer för utbildning i psykodrama, sociometri och grupppsykoterapi giltiga från 2005″ från Svenska Morenoinstitutet.