Dagen efter…

Söndag den 24 maj, 2009:

Tankar, känslor smyger sig tätt inpå. Festen är över och kvar står jag.

Blommorna påminner mig om en vacker dag jag för alltid kommer att bära i mitt innersta.

The loser takes it all, skrev en bekant. Skulle jag vara en loser som tagit hem pokalen? Jag vill inte känna mig så.

En kris kan drabba vem som helst: ond eller god (är vi antingen eller?), vinnare eller förlorare (är vi antingen eller?), kvinna eller man, rik eller fattig (rik på vad, fattig på vad?). Kort och gott: En kris kan drabba vem som helst. Men vad händer sedan?

Människan är komplex. I mig bor en salig blandning av känslor, tankar och minnen som gör sig påminda. Spår av ilska och bitterhet, spår av utanförskap och självömkan, spår av tapperhet, envishet och drivkraft, spår av vilja, velighet och ambivalens, spår av ögonblick av fullständig lycka och becksvart sorg, men djupast inne: spår av fred, av frid, av tacksamhet - trots allt.

Jag har gråtit idag. Igen. Jag var stor och stark igår. Idag kom mitt eviga varför. Varför. Varför. Varför.

Frågan är envis, lika envist som att det inte får sitt svar.

Idag räcker inte svaret: “Du har i alla fall skrivit en bok som kan hjälpa andra”. Priset att betala är högt. Men varför skulle jag vara förskonad?

Det här är min kamp. Ingen annans.

Det bästa jag kan göra är att kämpa med värdighet, med mod. Tillåta mig vara arg, ilsken, upprörd. Tillåta mig vara tillitsfull och rädd på samma gång. Tillåta mig vara jag.

Himlen är blå idag och solen lyser genom mitt fönster. Jag tänker: “Det finns ett liv därute att leva för.” Jag tar på mig jackan och springer ut och möter världen.

Jag väljer livet idag - igen.