Sinnesrobönen för en otålig själ som jag…

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Jag har insett idag att jag är en otålig själ. Jag suger musten ur livet. Suger musten ur de runtomkring mig. Och musten ur mig själv. Gång på gång på gång. Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här, sjunger Jonathan Johansson. Är gräsänka idag. Försöker göra mitt bästa för att inte känna mig ensam. För att trivas med mig själv. Intalar mig själv att änglar finns vid min sida. Ringer desperat vänner för att undvika den där tysta tomma ekande ensamheten. Varför har jag så svårt för det där?! Otålig är jag i mina relationer. Känns som om jag väntar för mycket av livet. Eller är det livet som väntar mycket av mig?

Tänker på att det trots allt är min envishet som har tagit mig så pass långt som jag har kommit. Inte för att jag skulle vara färdig, men för att jag är på väg.

Jag tar luren och ringer min underbare man, som just slått en pling jag inte hunnit svara på. Vi har båda väntat otåligt på att den andre ska ringa. Jag ville inte bli först. Men han var värd all väntan. Tio år har gått sedan vi möttes. Och han är fortfarande värd all väntan. Och längtan.

/I Kärlek.