Den goda kampen

Det rörde liksom om i grytan. Speciellt tanken om att gå från att känna sig som en gul prick mitt bland alla röda prickar, upptäcka att man inte är ensam gul prick för att till sist hamna i diket “den där gula pricken”…

Nån som fattar? Jag har alltså lyssnar på Anne Heberleins sommarprat i P1 idag och känt igen mig i tanken om att plötsligt bli “den där gula pricken”, “den där bipolära”, “hon som gick i kras”…osv. Jag berördes också av hennes ord om alla människor man möter som satt spår i mig, som drabbats av liknande saker. Jag glömmer inte heller de människor jag mött, de sitter djupt kvar… Jag rörs av att både kunna beröra dem och av att, självklart, beröras av dem… Tanken om att inte riktigt orka vara den som ger de rätta råden har också varit en ny situation jag ställts inför. Jag både vill och inte vill. Det känns som ett oerhört stort ansvar, som jag inte riktigt vet om den är min att bära.

Min önskan är och förblir: har ett hopp tänts i någon av er, mina läsare, har inte min kamp varit förgäves. Mer kan jag inte göra. Jag är så mycket mer än min kamp. Men för en sekund blir vi plötsligt fler som kämpar. Tillsammans.

/We may have lost a battle but we haven´t lost the war.