Mod är inte avsaknad av rädsla

Jag somnade rädd igår. Tårar rann nerför min kind. Allt kom upp till ytan. Rädslan för att leva. Rädslan för att dö. Rädslan för att inte palla med alla krav och alla förväntningar. Rädslan för att inte orka.

Jag sov oroligt, drömde oroliga drömmar, men vaknade till en ny morgon. Så läste jag i en av pappas böcker om något jag vet att jag snappat upp någon annanstans tidigare, men det hjälpte extra mycket nu.

Där stod något om att okontrollerad rädsla får till följd att man missar möjligheter. Så det är lika bra att göra det i alla fall. Leva, i detta fall. Utan att låta ångesten ta makten över mig helt igen. “Utan rädsla finns inget mod. Om vi står i ett hopptorn och väntar på att rädslan ska försvinna innan vi hoppar, kommer vi att bli stående där. Vi måste hoppa i alla fall. Mod är viljan att hålla rädslan stången och hoppa ändå.”

Jag gör som Petrus idag. Jag kastar mig ut i vågorna idag. Jag går på vattnet ännu en dag. Rädd men med tro något större än ett senapskorn. (Tack vännen för uppmuntrande mess!)

/Jag borde få tapperhetsmedalj ^_^