Jag bryter tystnaden…

En olycklig kommentar om mitt bloggande fick mig att sluta skriva. Men här är jag nu. Igen. Och jag vill inte ha någon censur. Tack.

Så!

Efter en intensiv vår kom sommaren. Våren kom i all sin kraft, med boksläpp, mycket jobb och så allt möjligt som trängdes i min skalle. Det var svårt att varva ner när väl sommaren kom. Men när sommaren led mot sin slut, insåg jag att jag levt i en konstig bubbla. Som att jag levt i ett enda stort vårrus.

Hösten landade. Och med den alla krav från jobb. Jag flydde in i jobbet. Och kraschade.

Jag har nu hållt några föredrag om boken, om bipolaritet. Blivit intervjuad i kyrkor, föreläst på kvinnofrukost, för psykologstudenter, för cafébesökare och mött otroliga människor. Människor som uppmuntrar. Människor med tusen frågor. Människor med unika historier. Människor med tårar, människor med skratt och djup tacksamhet. T A C K till er alla. Ni har förgyllt min höst.

Hur det blir med jobbet i fortsättningen är lite oklart. Jag brukar säga att jag väntar på att ett fönster ska öppnas, så stort så att det släpper in lite ljus och ger mig den rymd jag behöver! Ni som känner mig vet att jag S Ä L L A N ger upp. Hur det än

K Ä N N S.  Jag vet att det blir bra. Förr eller senare blir det alltid bättre.

Och som jag också brukar säga: En god idé är en god idé tills verkligheten bevisat motsatsen ^_*

(Och idéer har jag fortfarande…)

Vet ni? Jag älskar livet. Jag älskar livet så mycket att jag inte vill dö. Det K Ä N N S inte alltid så, men jag har så mycket runtomkring mig som ger mig kraft att kämpa vidare.

/V.