Att vara eller inte vara

Solen lyser på mitt vemod och betonggolvet.

Aldrig har det funnits någon som jag i detta nu.

Aldrig kommer det att finnas någon som jag i detta absoluta nu.

Den jag är just nu kommer aldrig tillbaka – med de tankar, de känslor, de drömmar jag bär på.

Jag är en pärla i en starkare hand, som samlat spår och märken av livet och just där solen

lyser nu, i kärnan av mitt varande, där blir jag till. Jag blir alltså är jag. Jag är i en ständigt

pågående process, trots att tiden tycks stå still. Jag är alltså var jag. Jag får lämna den jag var,

i ständig tacksamhet för det som varit men glädje över det som är.

Solen lyser på min tanke, på alla mina förväntningar på livet, på min förnöjsamhet över det

som blev. Solen lyser på mitt skimrande ansikte och jag ler. Betonggolvet är plötsligt inte

längre hårt. Jag landar mjukt på virvlande gnistrande höstlöv istället.