Vackert och hårt på samma gång

Vilket år 2010 hitintills har varit! ^_*

Seendets år - den önskan är högst lika påtaglig idag. Och önskan om att få gå den lilla kärlekens väg.

Oftast vill jag ta stora steg. Men jag vet att med små kommer man längre… Våren rusar fram inom mig, slungar mig uppåt, uppåt. Jobbet, som jag går upp i tjänst i, kräver sin tankemöda och energi. Vårtröttheten lägger sig i bakhåll och övermannar mig sedan. Mina tankar kretsar mycket kring vad som händer härnäst - vad finns bakom hörnet? Vad är min uppgift, mitt kall här i livet. Jag tar inte något för självklart längre. Jag har idéer, oh ja! Men så plötligt hamnar jag i en känsla av att allt jag vill är att få skapa. Måla, sjunga, skriva, pyssla med vackra ting och bara få vara.

Men så fungerar väl inte livet - eller? Jag måste väl också slita för mitt bröd i mitt anletes svett! Blod, svett och tårar. Och så varva det med att dricka, äta och vara glad. Kanske är det det livet handlar om. Så komplicerat. Likväl så enkelt och glasklart. Alltid finns det någon som har det värre, alltid någon som har det bättre. Men där jag är nu, där är jag nu….och allt jag får göra är att tacka…men samtidigt ta små steg åt ett håll, något håll. Och våga göra val.

Filmtips: Familia av Mikael Wiström, som går på Zita just nu. Jag såg den med en halvargentinsk vän som liksom jag växt upp i Sydamerika. Vi myste i baren, åt hummer och räkor för att sedan komma Peru, fattigdomen och livets ömsom hårda, ömsom vackra villkor nära, så nära…

Livet upphör aldrig att förvåna mig. Så vackert, så hårt på samma gång.

/V.

Reply