I had to break a window…

Närå, men jag öppnade ett fönster, och sedan dörren och gick ut…

Ibland blir jag hemtam. Går i ide. Vintern vandrar där ute, medan jag slänger filten över mina ben och kurar ihop. Jag glömmer världen utanför, flyr in i min grotta - tills jag kommer på att jag är en björn och det säger “argh” i min själ.

“Argh”, jag måste ha förändring. “Argh”, jag måste ta beslut. “Pust”, vad är det jag måste acceptera… “Aaaaaargh, jag måste ut!”

Så jag tog gympadojorna och gick ut!

Och OMG, vad halt det var. Jag gick mot skogen och tog ett varv runt Kyrksjön. A L L A gick om mig, med bestämda steg, gamla som unga. Och där gick jag med skräckblandad förtjusning: rädd för att ramla, förtjust över att jag ändå vågade och var på väg.

Så öppnade sig livet sig lite grann, när jag kom till bryggan, där himlen och ljuset lyste över ansiktet på paren, familjerna och barnen.

L I V E T var där och jag såg det, hos mannen i rullstol och kvinnan som lade en filt över honom.

L I V E T var där och jag såg det också, hos den förvirrade pappan med ikeakassen och dottern som skämdes lite grann.

L I V E T var där, hos flickan som försökte ta ett grepp om pappas hockeyklubba, för att kunna skrida fram, utan osäkerhet.

Och LIVET var hos mig just där…i min glädje, i min längtan, i min rädsla, i min tvekan, i min tro och mina frågor, men framför allt i just det nu där jag bara VAR och inget annat…

Jag gick hemåt igen, haltande. Och YES, JAG RAMLADE. Det gjorde skitont, jag gick åt sidan en stund o skrek just “Argh”. Sen gick jag vidare in i skogen, tog omvägar ibland, för det var mindre halt än på stigen.

Tills jag träffade några tjejer som frågade “Är det halt?” “Ja, det är det faktiskt. Det är med skräckblandad förtjusning jag går här.” “Åh, men då kanske vi inte ska gå”. Och djupt inifrån kom det jag sedan sa: “Nä, men, det är klart ni ska gå. ÄR MAN INTE RÄDD, KLARAR MAN ALLT!” Och sedan tänkte jag: OCH ÄR MAN RÄDD, KLARAR MAN ALLT, FAST MED LITE STÖRRE MÖDA.”

Nästa gång, ska jag bara öppna dörren och springa ut - livet finns inte bara i min cueva (grotta), den finns just Ö V E R A L L T. Hur jag betraktar den beror på mitt inres ögon… och hur den betraktar mig beror på L I V E T självt…

Reply