2010

Berättelsen om den förlorade krukväxten

Och krukväxten stod där, bördig, fuktig, i all sin prakt, men kände att något saknades. Hon blickade ut över landskapet och staden och såg människorna gå förbi. Hon hörde tågen som dundrade förbi och fåglarnas kvittersång. Hon började tänka att hon längtade ut. Fönstret var tunt och genomskinligt, men hur mycket hon än tryckte sina blad mot fönsterrutan hittade hon inte ut.

Till slut knackade hon försiktigt mot snön utanför och frågade: “Snälla, jag vill ut! Hjälp mig!” Snön tittade upp mot krukväxten och svarade: “Men om du kommer hit, kommer du att frysa om rötterna och dina blad kommer att falla i kylan.” Krukväxten svarade: “Men världen ser så vacker ut och hur varmt och tryggt det än är här, skulle jag ändå bara förbli fånge mellan ett fönster och ett draperi. Min ägare är god, men han är sträng och här finns inte tillräckligt med syre. Sätt mig fri!!!”

Två lekande barn gick förbi och slängde hårt några snöbollar mot fönstret, som med ett duns gick sönder. Krukväxten ramlade ut och välkomnades ömt i snöns famn. Hon frös, hon blev rädd, hon kände ånger, hennes blad förtvinade och dog…. Men hon andades ändå frihet och syre och väta som höll hennes rötter vid liv.

En dag kom en äldre kvinna förbi, hon såg de mörka grenarna och de kämpande rötterna. Hon kände försiktigt på stammen och tänkte “Det här kan bli något fint”, så hon tog krukväxten och planterade henne i sin trädgård. Solen sken och våren kom och en dag vaknade försiktigt den en gång fångna och sedermera tynande växten och såg sig själv förvandlad till en stor, vacker, prunkande, livfull och leende trädgårdsväxt. Hon var fri, men ändå tillräckligt trygg för att känna att hon funnit sin plats på jorden.


Led mig hem

Jag befinner mig på Villa Utsikten. Det är ett anrikt café som ligger längs strandpromenaden i Karlshamn. Utsikten är milsvid över skärgården och kaféborden står i små charmiga grupper på klipporna, runt den uppresta stenen till minne av “de kvinnor och män som kämpade ofredsåren 1939-1945″.

Här på cafét finns fler kvinnor och män som kämpar…Ägarna, mina vänner, jobbar hårt och engagerat och står rakryggat upp för att det goda ska segra - de glädjer många människor med sin babysång, stickkafé, kafé 60-plus, musikkvällar och så nu konstutställningar (där jag får vara den första i raden - vilken ära!). Just nu samlar de också in namnlista för att komma till rätta med kriminaliteten i staden. Ett brev ska skrivas till justitieminister Beatrice Ask om polisens arbete i Karlshamn och därtill ska nämnas att inget ska göras åt problemet med trafficking i staden. Jag är SÅ glad att jag till slut bestämde mig för att ta med tavlan som gjordes till en traffickingutställning i Sofiakyrkan i höstas…. En kvinnas nakna konturer syns, allt målar i svartvitgråa toner. Hon gråter blod. Rött blod. För ont gör det att bli trampad på. Jag väjer inte för mörkret. Ljuset är så mycket starkare. Det är därför jag också vill kämpa och stå upp för det goda.

Dagen går mot sitt slut. Jag kom just in från en stund ensam framför havet. Jag ställde mig framför minnesstenen och andades. Tänkte. Upptäckte naturen. Såg ljuset i fyren framför. Min riktning. Rakt fram. Mot ljuset. Havet är djupt liksom nåden. Vattnen må vara stilla eller ryta - det finns någon som lyfter mig i sina varsamma händer ur djupen.

Tack Gud för ännu en dag i din närhet!

Min utställning (mest olja och akryl) pågår mellan den 30 jul - 6 aug här.


Vackert och hårt på samma gång

Vilket år 2010 hitintills har varit! ^_*

Seendets år - den önskan är högst lika påtaglig idag. Och önskan om att få gå den lilla kärlekens väg.

Oftast vill jag ta stora steg. Men jag vet att med små kommer man längre… Våren rusar fram inom mig, slungar mig uppåt, uppåt. Jobbet, som jag går upp i tjänst i, kräver sin tankemöda och energi. Vårtröttheten lägger sig i bakhåll och övermannar mig sedan. Mina tankar kretsar mycket kring vad som händer härnäst - vad finns bakom hörnet? Vad är min uppgift, mitt kall här i livet. Jag tar inte något för självklart längre. Jag har idéer, oh ja! Men så plötligt hamnar jag i en känsla av att allt jag vill är att få skapa. Måla, sjunga, skriva, pyssla med vackra ting och bara få vara.

Men så fungerar väl inte livet - eller? Jag måste väl också slita för mitt bröd i mitt anletes svett! Blod, svett och tårar. Och så varva det med att dricka, äta och vara glad. Kanske är det det livet handlar om. Så komplicerat. Likväl så enkelt och glasklart. Alltid finns det någon som har det värre, alltid någon som har det bättre. Men där jag är nu, där är jag nu….och allt jag får göra är att tacka…men samtidigt ta små steg åt ett håll, något håll. Och våga göra val.

Filmtips: Familia av Mikael Wiström, som går på Zita just nu. Jag såg den med en halvargentinsk vän som liksom jag växt upp i Sydamerika. Vi myste i baren, åt hummer och räkor för att sedan komma Peru, fattigdomen och livets ömsom hårda, ömsom vackra villkor nära, så nära…

Livet upphör aldrig att förvåna mig. Så vackert, så hårt på samma gång.

/V.