April 2009

Det är Uffe och jag, alltså…

….på framsidan av Svenska Journalen. (Nätversionen i a f).

Artikeln heter “Tron blev ett hinder” ….men också en möjlighet till slut!  Det fick liksom inte riktigt plats bara, hahaha.

^_*


Ibland räknas också…allt!

Det har varit en märklig vecka - full av tankar, känslor och händelser.

Allt började redan förra helgen, då jag missade att ta medicin både kväll och morgon. När jag vaknade var jag lite extra “på gång” än vanligt. Givetvis var det Pierre, min man, som märkte den lilla lilla nyanskillnaden först. Jag pratade snabbare, var lite extra entusiastisk, hade många idéer och hängde inte riktigt med min egen fart…för så småningom kom den klassiska irritabiliteten och så sorgen…allt på en gång och lite fram och tillbaka under cirka ett dygn eller mera. Tröttsamt, tröttsamt. Jag terapistädade hela lägenheten själv i rungande fart i flera timmar och det var faktiskt riktigt bra ^_* Givetvis tog jag min medicin också - och lite extra dessutom. (Som ni märker blir inte det hypomaniska snarare en tendens än ett riktigt skov, eftersom jag ju i vanliga fall tar medicin regelbundet och har det i kroppen!)

De följande två nätterna var jag iväg på två tillställningar och kom hem sent - samtidigt som jag skulle upp och jobba. jag ville liksom bara ha lite roligt som alla andra, men så började humöret svikta pga av sömnbristen - igen. Tis-ons var jag ett litet hjälplöst vrak som bara ville ligga under täcket för att slippa tänka att hon var den uslaste människan i världen. “Ett överjävligt överjag”, som en vän sa… “Mm, verklish!” Jag grät och grät och grät…

Pierre tvingade mig upp till jobbet följande dag och jag kämpade mig  igenom dagen - och lyckades. På något sätt återkom glädjen på fredagen och jag kände “Yes! Jag fixar det här!” - vilket jag också gjorde. Däremot är jag ovanligt trött….och så slut som bara en sliten kvinna kan vara ^_*

Nu är det helg. Och reglerna framöver blir de klassiska som varje bipolär och varje människa för övrigt borde lära sig som ett rinnande vatten. Mitt lilla abc eller mina fyra “Mästen”!!!!:

  • Motionera mera!
  • Äta ordentligt!
  • Sova bra!
  • Ta medicinen ALLTID!

Ta gärna lärdom av dem - någon!

/Veronica


Hej, jag heter Veronica och jag är…bipolär!

Jag börjar slås av det faktum att folk faktiskt frågar “Har du skrivit en bok?” och “Vad handlar den om?”.

(Fast den inte getts ut än.)

Och så är jag ju givetvis så modig och svarar vad den handlar om…om bipolaritet och om att den handlar om min egen livsresa. Och detta säger jag alltså till  “vilt främmande människor”.

När jag skriver här, “ser jag er inte”. Det är liksom ok. Men när jag är på ett hotellbar, möter människor och är så himla öppen, tar det tag i mig efteråt och jag känner mig smått skamsen och dum. Fast jag inte borde. Varför ska jag skämmas för min egen historia?

Jag spelar kall och oberörd, men efteråt kryper sorgen in under mitt skinn. Och jag brottas med mig själv och med det faktum att jag ska ge ut en väldigt personlig bok. Jag får istället återgå till varför jag skrivit den, till att jag tycker att det är ett viktigt ämne att prata om, till att jag vill att någon ska känna igen sig och få hopp… Det är allt. Det är faktiskt ganska mycket.

/Lilla Nasse - en dag som denna

P.S Jag är MYCKET mer än “bipolär”. Jag är alldeles vanlig, skulle jag vilja lägga till….precis så vanlig som folk är mest!


Tillbaka till paradiset

Snart är påsken över och den har varit ovanligt soft i år, lite galet soft.

Och det har varit lite kris i mitt paradis.

Jag köpte i alla fall ett mycket fint påskägg till min man som var designad av någon konstnär. På den syns bilden av Adam & Eva i paradiset, i grönska och med en lurande orm bakom… Kändes passande. Är inte livet lite så?

Som ett paradis med något lite lurande bakom - ursäkta pessimismen… “It´s like rain on your wedding day” eller “Well, life has a funny way of sneaking up on you when you think everything´s ok and everything´s going right” (Alanis Morissette)

Någon klok sa att livet går i cykler. Människan söker lyckan, javisst. Men så länge man lever här på jorden kommer sorgen också i cykler. Strävan är bra - acceptans är också bra. Och vishet att veta när man ska sträva efter lycka och förändring och när man ska gilla läget. Ta ett djupt andetag och bara andas.

Allting har sin tid. Allting har sin tid, sa Predikaren. Allting är skapat skönt för sin tid och det finns tid både för att bygga upp och riva ner, skratta och le, klaga och dansa, söka och finna…och så slutar bibelstycket med orden:

“Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelses intill föden, fatta det verk som Gud har gjort.”

Kanske ska man inte fatta helt, även om jag så länge jag lever kommer att vara en sanningssökare. Jag kommer nog alltid att söka förstå…och just att jag inte förstår till fullo, gör att jag fortsätter söka - tillbaka till mitt paradis. Tillbaka. Innan allt gick sönder och brast.

Glimtvis är jag redan där. Glimtvis är jag utan tvekan där.

(P.S. Augustinus pratade om att när man blir frälst blir man den nye Adam. Man blir den Gud hade tänkt från början… Skulle man kunna säga att frälsning = tillbaka till paradiset? Passar ju fint denna påsk i så fall…)


Om att vilja leva - med mening.

Jag har just läst ut (äntligen!) Ann Heberleins “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Hon skriver skarpt och bländande om liv, död, galenskap, kärlek och mening. Hon uppehåller sig mycket kring frågan om livets mening - speciellt i slutet. Eller dödens mening, snarare? Hon riktar sig i vanmakt till Gud ibland. Det liksom måste få sin plats.

Ann Heberlein är också bipolär, men hon är manodepressiv. Jag är alltså också bipolär, men min diagnos har, för övrigt, också fått namnet schizoaffektiv sjukdom. Det klingar inte lika vackert i mina ögon. Det klingar inte vackert alls. Det låter inte som att jag skulle ha någon av fötterna på jorden. Och det har jag. Jag är högst levande. Jag springer fram på mina bägge fötter. Hoppar, studsar, kryper långsamt ibland också för den delen, fast då blir det ju på knäna…

I alla fall tyckte jag det var skönt att läsa om vad hon skrev om Lacans tankar om att det inte finns några normala människor. Och att det inte är “trots sin psykos som vissa politiker, matematiker, konstnärer eller författare är kreativa utan tvärtom tack vare den.”  Tack vare. Skön tanke det där.

Men så var det det här med mening. Hon liksom kommer fram till att “livet bara är” och att det där som är måste man fylla med mening. Ja. Vi skapar mening. Vi söker mening. Det är sant. Helt och hållet riktigt. Men för att återgå till Gud.

Om Gud skulle finnas och han är den där Store Skaparen kanske han skapade meningen först? Logos = Mening läste jag i Victor E. Frankls “Livet måste ha en mening”. Därav hans “Logoterapi” som grundar sig i Nietzches ord om att den som har ett varför att leva för kan nästan utstå vad som helst…

Speciellt är också att Logos = Ord och att det ordet finns i Bibelns text om hur allting blev till i Johannes evangelium. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Strax förstår man i texten att det där Ordet blev kött…kom till oss, här, mitt i ibland oss, men blev inte emottagen… Ordet, meningen, det förnuftiga skälet till att vi finns till - vi tog inte emot honom? Fast han var ljuset - hoppet? Skönt att texten avslutar med orden att han var fylld av nåd och sanning.

Vi behöver alla lite nåd och sanning till mans. Speciellt vi bipolära. Lite mening. Lite förnuftiga skäl att leva. Lite ljus som övervinner mörkret.

Heja, Ann Heberlein! Jag bad en bön för dig idag. Att du orkar. Att du kanske orkar att välja ta din medicin så att du får känna mera lycka. Om nu lycka är mera stabilitet. Jag tycker du är värd det.




Ge lidandet en mening och jag ska bära det tills ryggen brister…

Så sa en klok poet en gång. Det finns oändligt många människor som lider på ett fasansfullt sätt världen över. Jag tror det var Helder Camara som skrev att det kors som är givet oss att bära är anpassat efter våra egna skulderblad. Gud ska liksom inte pröva oss över förmåga. Vi får hoppas att det verkligen ÄR så, även om man ibland kan undra. “Livet är inte rättvist”, sa jag till en elev en gång, när han påpekade att “Varför får inte vi äta glass, när den andra klassen gör det?…” Jag sa det givetvis med glimten i ögat (Jag är rätt så snäll!), men kanske låg det något i det. Att livet inte är rättvist är en hård läxa att lära.

Nånstans hoppas jag, i det mån det går, att vi kan lära oss av det mörka, det svåra, det kusliga. Jag tror människan VILL och BÖR skapa mening, en ordning ur kaoset… Det ska liksom inte ha varit förgäves.

Så idag slog det mig. Det är det jag får göra nu. Skapa en mening…

Jag träffade åter min gamla vän idag, han som jag lovat för tio år sen att “vi aldrig skulle sluta vara vänner”. Vårt samtal över ett billigt McDonalds-meal slutade inte i ett halsbloss idag. ^_* Vi talade om vikten av att inte sopa saker under mattan. Att hela vår gamla grupp kanske borde snacka… “Då lär man sig av det som hänt. Hur ska man annars lära sig?”, sa min vän klokt.

Vi gick bort till kyrkan där han jobbar och jag sjöng min låt “Den som stannar kvar” - den om att Någon stannar kvar när livet brister, den om att livet är starkare… Jag hade glömt hur fantastiskt fint han spelar på piano. Hela låten lyfte och tonerna svävade upp mot taket, trots att min röst brast i vårhosta då och då. Kanske var det ett sprucket hallelujah?

Sedan vandrade jag vidare på stan och hittade idag en lokal till bokrelease (!). Och utan att identifiera någon närmre, träffade jag en tjej som öppnade sitt innersta och delade med sig av erfarenheter som liknade mina. “Men du har ju accepterat din känslighet”, sa hon…. “Tja, jag har ju levt med det här ett tag”, svarade jag. Och vid samtal om hennes sårbarhet vid förändringar, kunde jag påpeka att det är så det är. Det är helt “normalt” för någon som drabbats av en psykos. “VA? Det visste jag inte!” och jag log åt hennes aha-upplevelse. Vi pratade också om människors okunskap, om kyrkans oförståelse.

DET BEHÖVS GÖRAS MASSOR!!! Jag var smått lyrisk när jag tog tunnelbanan hem. Det här ÄR viktigt. Det här behövs pratas om. Kanske kan min bok bidra till något. Kanske kan jag med mina erfarenheter delge vidare det jag faktiskt lärt mig.

Plötsligt såg jag det hela ur ett större perspektiv. Strunta i offer-tanken jag hade igår. Tacka Gud för att det gått så pass bra som det har gått och bestämma mig för, pedagog som jag är, lära att lära, lära för livet…. lära själv och lära andra att DET FINNS EN VÄG IGENOM.

Eller som Goethe skrev (fast på tyska då): THE ONLY WAY OUT IS THROUGH.

THROUGH, THROUGH, THROUGH.


Så återföds jag igen…i en ny blogg. Därför att jag måste.

Nära nära nära.

En vacker melodi tonar ut ur min dator. Den handlar om sorg.

Det finns dagar då den står mig nära. Det är oundvikligt. Precis lika oundvikligt som att jag sprudlar av liv och lever nära skratt. Precis lika verkligt som att jag älskar livet och alla människor. Precis lika verklig är sorgen som ibland drabbar mig.

Saknad och avsked till människor jag skiljts ifrån är lika nära som saknaden till mig själv och den jag en gång varit. Till flickan som aldrig drabbats av en psykos. Till kvinnan som inte visste vad det innebar att livet skulle sprängas samman och brista inifrån, i tusen bitar.

“När du blev sjuk, brast vår bubbla.”, sa en vän som stod mig nära idag. Vi hade inte talat på tio år. Det han beskrev var bubblan för ett gäng på tio, kanske femton ungdomar som samlades ivrigt varje vecka för att be. Grejen är den att bönegruppen hade utvecklats på ett osunt sätt, till något jag närmast kan likna vid något sekteristiskt, slutet, klibbigt, märkligt. “Vår grupp var ju hur osund som helst”, sa han. Och det var så skönt att höra det från hans läppar.

Så allt jag burit på i dessa år, hade sin grund i något! Jag är inte tokig som tycker det gick så snett. “När du blev sjuk, brast vår bubbla.” Min första tanke: Vad bra att det ledde till något gott. Min andra tanke: Var jag då offret? Och var det värt det. Och så detta: VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Varför jag.

Varför inte jag? Och plötsligt insåg jag. Shit, jag har verkligen varit med om det här. Det är inte bara en bok. Det är inte på låtsas. Jag lever med detta. Jag tänkte på mina märkliga bilder och tankar senast igår när jag var på mässa, där jag förbryllad gick ut, varpå min käre make lugnt konstaterade: “Veronica, du har ätit jättedåligt idag. Jag vet att det är fastan nu och allt, i och med påsken. Men du måste äta. Det blir så svårt att sortera annars.”

Och så gick vi hem och jag åt så mycket jag bara orkade.

Jag stod i solen idag och andades. Våren var smärtfullt vacker. Kylan trängde sig in min kropp. Jag drog in ett halsbloss, lutad mot trädet och blickade ut mot folkhavet. “Jag har i alla fall överlevt, tänkte jag” och så: “Någon såg mig - när ingen annan såg mig. Någon älskade mig - när ingen annan gjorde det.” Där: på psyk, helt isolerad från omvärlden  - för min vän drog hela den historien idag om hur jag blev inlagd -  min läskigaste tid på jorden. Där såg Gud mig.

Och han älskade mig. Det kanske räcker. Det är nog. Det är allt.