Juni 2009

Utvärdering och Personlig Utveckling

Jag har jobbat på Vittra i vår. En fantastisk arbetsplats på många sätt och vis. Sköna kollegor, toppenfina elever och utmanande jobb. Det har krävt både blod, svett och tårar. Men åh, vad jag har lärt mig massor. Och jag är så himla glad. Att fast jag stormtrivs med att just göra ingenting detta sköna sommarlov och det liksom ilar till i magen med tanke på ett intensivt kommande läsår, för en stresskänslig själ som jag, är jag tacksam att jag imorgon ska ta fram mitt avtal och skriva på inför hösten.

Är det något jag har nött och nött och nött i vår är det orden Utvärdering och Individuell/Personlig Utveckling…. Man gör som ansvarspedagog, tillsammans med eleven och föräldern, en Individuell Utvecklingsplan för varje elev. Denna ligger sedan till grund för elevens veckovisa planering, där eleven sätter upp mål för bl.a. just personlig utveckling (även kunskapsutveckling och annat smått och gott). I slutet på veckan gör eleven en utvärdering (har jag nått målen? vad har jag lärt mig? vad kan jag göra bättre? osv…) och så görs utvärderingar periodvis, terminsvis, läsårsvis, osv.

Varför berättar jag allt detta? Jag har några ensamma dagar här i Stockholm. Tid för samtal med vänner. Egen tid. Tid för reflektion. Jag utvärderar det senaste året, faktiskt, och kommer fram till både det ena och det andra. Som att livet handlar (så klart) om val. Jag utvärderar de val jag gjort och varför jag gjort dem. Inser att det är så lätt att prioritera fel. Att göra såsom Esau: nästan sälja sin förstfödslorätt för en tallrik linssoppa, för att ta en väldigt drastisk bild. Ibland har människan så lätt för att styras av sina behov och begär att hon glömma bort att söka eviga värden. Att stanna kvar i det som består. Det är lättast att slösa än att spara. Det är lättast att söka kickar än att stanna kvar. Det är lättast att äta av det skräpmat som bjuds (bildligt och bokstavligt talat) än rejäl och god föda. (Eller varför duger inte vanligt bröd och vatten bara?)

Människan är ett djur. Men det får inte, får inte bli en ursäkt. “Jaha, ursäkta mig. Jag beter mig så här, för jag är ju så här, liksom, typ, asså, bara”. Det är det som är så fantastiskt med människan. Hon är också just något annat - en människa: hon är inte förpassad till en bur på Skansen. (Högst medveten om att djuren egentligen hör hemma i det fria, det vilda, de också!) Hon är fri att välja det onda och det goda (och allt däremellan, för det finns ett gränsland och en stor gråzon) och skulle hon välja det som är fel är det just det som är det fantastiska med att hon är Skapad av en Älskande Gud, som kan förlåta och säga: “Jag förlåter. Jag förbarmar mig. Jag älskar dig. Var inte rädd. Du är fri.”