Maj 2009

I had to break a window…

Närå, men jag öppnade ett fönster, och sedan dörren och gick ut…

Ibland blir jag hemtam. Går i ide. Vintern vandrar där ute, medan jag slänger filten över mina ben och kurar ihop. Jag glömmer världen utanför, flyr in i min grotta - tills jag kommer på att jag är en björn och det säger “argh” i min själ.

“Argh”, jag måste ha förändring. “Argh”, jag måste ta beslut. “Pust”, vad är det jag måste acceptera… “Aaaaaargh, jag måste ut!”

Så jag tog gympadojorna och gick ut!

Och OMG, vad halt det var. Jag gick mot skogen och tog ett varv runt Kyrksjön. A L L A gick om mig, med bestämda steg, gamla som unga. Och där gick jag med skräckblandad förtjusning: rädd för att ramla, förtjust över att jag ändå vågade och var på väg.

Så öppnade sig livet sig lite grann, när jag kom till bryggan, där himlen och ljuset lyste över ansiktet på paren, familjerna och barnen.

L I V E T var där och jag såg det, hos mannen i rullstol och kvinnan som lade en filt över honom.

L I V E T var där och jag såg det också, hos den förvirrade pappan med ikeakassen och dottern som skämdes lite grann.

L I V E T var där, hos flickan som försökte ta ett grepp om pappas hockeyklubba, för att kunna skrida fram, utan osäkerhet.

Och LIVET var hos mig just där…i min glädje, i min längtan, i min rädsla, i min tvekan, i min tro och mina frågor, men framför allt i just det nu där jag bara VAR och inget annat…

Jag gick hemåt igen, haltande. Och YES, JAG RAMLADE. Det gjorde skitont, jag gick åt sidan en stund o skrek just “Argh”. Sen gick jag vidare in i skogen, tog omvägar ibland, för det var mindre halt än på stigen.

Tills jag träffade några tjejer som frågade “Är det halt?” “Ja, det är det faktiskt. Det är med skräckblandad förtjusning jag går här.” “Åh, men då kanske vi inte ska gå”. Och djupt inifrån kom det jag sedan sa: “Nä, men, det är klart ni ska gå. ÄR MAN INTE RÄDD, KLARAR MAN ALLT!” Och sedan tänkte jag: OCH ÄR MAN RÄDD, KLARAR MAN ALLT, FAST MED LITE STÖRRE MÖDA.”

Nästa gång, ska jag bara öppna dörren och springa ut - livet finns inte bara i min cueva (grotta), den finns just Ö V E R A L L T. Hur jag betraktar den beror på mitt inres ögon… och hur den betraktar mig beror på L I V E T självt…


Attraktion (kärlek vs rädsla)

Idag slog det mig.

Vad är det som gör att jag finner något attraktivt - ur ett fysiskt, estetiskt, filosofiskt, politiskt eller teologiskt perspektiv?

Och så tvärtom: vad får mig att rygga tillbaka och vilja springa därifrån?

Det finns ingen rädsla i kärleken står det i Bibeln (en av mina favoritböcker). Att rygga tillbaka, att vilja värja sig; är inte det i grund och botten rädsla? Rädsla för att möta sig själv, rädsla för att möta den andre, rädsla för det nya, det annorlunda…

Gud ÄR kärlek. Om det är så, så räds han inte mig, inte en endaste bit av mig. Och inte en endaste bit av dig. Allt annat är osäkert. Men om “jag tänker, alltså finns jag” så varför inte: “du tänker, alltså finns du” eller “Gud tänker på oss, alltså finns Gud”… Jaget är alltså ett subjekt, men också föremålet (objektet) för någons/den andres tanke/tankar/omtanke. Det är så vår identitetskänsla skapas, i samspelet mellan vårt subjektiva/objektiva jag och i samspelet med andre.

Ju mer jag speglar mig mot och interagerar med Gud (i bön, meditation och bibelläsning) och givetvis samspelar med människor som påverkar mig på ett positivt sätt, desto större sannolikhet att jag formas till en person som vågar älska och vågar ta emot kärlek från andra….

Kan det faktum att kärleken finns, som en dans mellan två (eller fler) individer, vara ett bevis för att Gud finns? Dvs. jag/du finns som objekt för KÄRLEKEN…. Kanske kan dessa ord sammanfatta “the good news”: “Ty så älskade Gud världen….att han gav den sin Ende Son”.

Ännu en anledning att leva, eller?…. :-)

Så varför rädas Livets förändringar, motsatta filosofiska och teologiska tankegångar och varandras olikheter (framför allt)? Varför rädas Gud - den Evige Andre - som älskar lika säkert som klippan i Kristineberg?

Jag vill lära mig att älska och låta mig älskas, utan rädsla, därför att Gud älskade mig först…(liksom dig ^_***) He has truly loved me a thousand years. (Ni har väl hört Twilight-låten?!) Det ger mig tusen skäl att leva!

Kanske kan Hans kärlek också vara ett av dina skäl att leva?!

Imorgon väntar en ny dag. Jag väljer att låta mitt ljus stråla. Jag väljer att låta kärleken vinna över rädslan. Jag ska öva mig i kärlek imorgon. Nothing less, nothing more. Och ändå S Å stort, och faktiskt inte särskilt enkelt. Inte alls, tvärtom: Det är livets största utmaning!

Over and out. Buenas noches, Estocolmo.

/V.


Mod är inte avsaknad av rädsla

Jag somnade rädd igår. Tårar rann nerför min kind. Allt kom upp till ytan. Rädslan för att leva. Rädslan för att dö. Rädslan för att inte palla med alla krav och alla förväntningar. Rädslan för att inte orka.

Jag sov oroligt, drömde oroliga drömmar, men vaknade till en ny morgon. Så läste jag i en av pappas böcker om något jag vet att jag snappat upp någon annanstans tidigare, men det hjälpte extra mycket nu.

Där stod något om att okontrollerad rädsla får till följd att man missar möjligheter. Så det är lika bra att göra det i alla fall. Leva, i detta fall. Utan att låta ångesten ta makten över mig helt igen. “Utan rädsla finns inget mod. Om vi står i ett hopptorn och väntar på att rädslan ska försvinna innan vi hoppar, kommer vi att bli stående där. Vi måste hoppa i alla fall. Mod är viljan att hålla rädslan stången och hoppa ändå.”

Jag gör som Petrus idag. Jag kastar mig ut i vågorna idag. Jag går på vattnet ännu en dag. Rädd men med tro något större än ett senapskorn. (Tack vännen för uppmuntrande mess!)

/Jag borde få tapperhetsmedalj ^_^


Den goda kampen

Det rörde liksom om i grytan. Speciellt tanken om att gå från att känna sig som en gul prick mitt bland alla röda prickar, upptäcka att man inte är ensam gul prick för att till sist hamna i diket “den där gula pricken”…

Nån som fattar? Jag har alltså lyssnar på Anne Heberleins sommarprat i P1 idag och känt igen mig i tanken om att plötsligt bli “den där gula pricken”, “den där bipolära”, “hon som gick i kras”…osv. Jag berördes också av hennes ord om alla människor man möter som satt spår i mig, som drabbats av liknande saker. Jag glömmer inte heller de människor jag mött, de sitter djupt kvar… Jag rörs av att både kunna beröra dem och av att, självklart, beröras av dem… Tanken om att inte riktigt orka vara den som ger de rätta råden har också varit en ny situation jag ställts inför. Jag både vill och inte vill. Det känns som ett oerhört stort ansvar, som jag inte riktigt vet om den är min att bära.

Min önskan är och förblir: har ett hopp tänts i någon av er, mina läsare, har inte min kamp varit förgäves. Mer kan jag inte göra. Jag är så mycket mer än min kamp. Men för en sekund blir vi plötsligt fler som kämpar. Tillsammans.

/We may have lost a battle but we haven´t lost the war.


Ny intervju: Psykbryt

Är glad idag. Vaknade till ljudet av ett sms som upplyste mig om Jonas Alvungers fina artikel i psykbryt.com

Gött.

/V.


You live, you learn

“Att vi inte omedelbart har

fullständig kunskap om världen

trots att vi är en del av 

den är det mest elementära

och kanske också det

avgörande meddelandet”

 

…skriver Kay Glans i en liten antologi jag hittat i ett välfyllt bibliotek hos mina vänner. Stämmer väldigt mycket överens med tanken i en av mina favorittexter i korinthierbrevet; den om att vi “ännu ser i en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad, då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”

 

Jag har liksom levt i den där eviga gåtan i några dagar, kanske veckor. Famlat efter det där ofullständiga svaret. Trevandes, lite hopplöst så där. Känner att något är fel, inte tillräckligt, men kan inte sätta ord på det. Inom mig dunkar bara tanken: Livet är ett lärande. Det är liksom det som är meningen.

 

You live you learn, You love you learn, You cry you learn, You lose you learn, You bleed you learn, You scream you learn”… Alanis Morissettes låt går runt i huvudet på mig. Det är bara att älska, att gråta, att förlora, att blöda, att skrika - det hör liksom livet till. Precis som barnet som ska lära sig att gå… ramlar ner och slår sig. Det är bara upp igen och hoppa. Learning by doing. Learning by mistakes…, säger jag, pedagog som jag är. Smärta och tårarna hör livet till, liksom glädjen och skrattet. Det är så vi besegrar livet, blir ett med det och döden.

 

Frågorna hopar sig ändå. Men tydligen lär man sig mer ju mer man frågar… Spegelbilden är gåtfull, för den är sprucken och krossad på sina håll. Livet har farit hårt mot den. Jag stannar upp och söker finna svar i min blick. Landar i vetskapen om att jag är fullständig känd, förstådd… av Någon. Och att det kanske räcker just nu.

 

Alanis trallar vidare; “You grieve you learn, You choke you learn, You laugh you learn, You choose you learn, You pray you learn, You ask you learn. You live you learn.Så efter att både ha sörjt, tappat andan, skrattat… fortsätter jag att välja. Att ta egna beslut och djupa bönesuckar - och lär mig på så vis att leva.

 


Sinnesrobönen för en otålig själ som jag…

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Jag har insett idag att jag är en otålig själ. Jag suger musten ur livet. Suger musten ur de runtomkring mig. Och musten ur mig själv. Gång på gång på gång. Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här, sjunger Jonathan Johansson. Är gräsänka idag. Försöker göra mitt bästa för att inte känna mig ensam. För att trivas med mig själv. Intalar mig själv att änglar finns vid min sida. Ringer desperat vänner för att undvika den där tysta tomma ekande ensamheten. Varför har jag så svårt för det där?! Otålig är jag i mina relationer. Känns som om jag väntar för mycket av livet. Eller är det livet som väntar mycket av mig?

Tänker på att det trots allt är min envishet som har tagit mig så pass långt som jag har kommit. Inte för att jag skulle vara färdig, men för att jag är på väg.

Jag tar luren och ringer min underbare man, som just slått en pling jag inte hunnit svara på. Vi har båda väntat otåligt på att den andre ska ringa. Jag ville inte bli först. Men han var värd all väntan. Tio år har gått sedan vi möttes. Och han är fortfarande värd all väntan. Och längtan.

/I Kärlek.


Dagen efter…

Söndag den 24 maj, 2009:

Tankar, känslor smyger sig tätt inpå. Festen är över och kvar står jag.

Blommorna påminner mig om en vacker dag jag för alltid kommer att bära i mitt innersta.

The loser takes it all, skrev en bekant. Skulle jag vara en loser som tagit hem pokalen? Jag vill inte känna mig så.

En kris kan drabba vem som helst: ond eller god (är vi antingen eller?), vinnare eller förlorare (är vi antingen eller?), kvinna eller man, rik eller fattig (rik på vad, fattig på vad?). Kort och gott: En kris kan drabba vem som helst. Men vad händer sedan?

Människan är komplex. I mig bor en salig blandning av känslor, tankar och minnen som gör sig påminda. Spår av ilska och bitterhet, spår av utanförskap och självömkan, spår av tapperhet, envishet och drivkraft, spår av vilja, velighet och ambivalens, spår av ögonblick av fullständig lycka och becksvart sorg, men djupast inne: spår av fred, av frid, av tacksamhet - trots allt.

Jag har gråtit idag. Igen. Jag var stor och stark igår. Idag kom mitt eviga varför. Varför. Varför. Varför.

Frågan är envis, lika envist som att det inte får sitt svar.

Idag räcker inte svaret: “Du har i alla fall skrivit en bok som kan hjälpa andra”. Priset att betala är högt. Men varför skulle jag vara förskonad?

Det här är min kamp. Ingen annans.

Det bästa jag kan göra är att kämpa med värdighet, med mod. Tillåta mig vara arg, ilsken, upprörd. Tillåta mig vara tillitsfull och rädd på samma gång. Tillåta mig vara jag.

Himlen är blå idag och solen lyser genom mitt fönster. Jag tänker: “Det finns ett liv därute att leva för.” Jag tar på mig jackan och springer ut och möter världen.

Jag väljer livet idag - igen.


Bokreleasefest!

eventflyer


Helgmålsbön och katharsis

Under helgmålsbönen ikväll i Allhelgonakyrkan refererade prästen till rumänen J.L Moreno, som jag förstod det - poeten och grundaren till psykodramat. Han återberättade någon bild om mötet människor emellan där “man river ut varandras ögon och byter med varandra” så att “jag ser dig med dina ögon, du ser mig med mina ögon…och så kan vi börja älska varann”. Det var en stark bild och det var vackert. Det handlade om att vi är åtskilda och att vi därför behöver relationer, för att överbrygga det där gapet. “There´s a gap in between, there´s a gap where we meet, where I end and you begin”, sjunger sångaren Thom Yorke i fantastiska Radiohead.

När man är psykotisk upplöses den där klara gränsen om jaget - till gud, till de runtomkring dig. Gränsen mellan symbolerna och verkligheten suddas ut. En gång sa en psykiater till mig (eller om det var två gånger) att psykodrama inte skulle vara så bra för mig. Nu när jag fick nys om Moreno var jag ju tvungen att kolla upp det. Och då förstår jag både ett och annat. I psykodramat uppnår man extas, enligt grekiskan innebär detta att få sin individualitet upplöst till förmån för gudarna, genom att skakas ur vardagens bojor och upprepningar. I psykodramat (och det grekiska dramat) läggs tonvikten vid att återgå till att bli en individ, men inte utan att ha uppnått thea mania - det gudomliga vansinnet - ett förvirringstillstånd som är både obehagligt och njutbart. Efter denna katharsis, denna reningsprocess, som är ett möte med det oförutsägbara (i grekiska dramat är detta kopplat till Dionysos), kommer lusten och förmågan att påbörja någonting nytt igen. Den hjälper oss att inte låsa oss vid gamla mönster och till att vara med och skapa vår morgondag så att den inte blir lik gårdagen…

“Därför är Dionysos, som är teaterns, tragediernas gud, alltid en gud som har förknippats med läkande och spontanitet. All seriös psykoterapi vet att utan detta tillstånd, där den existentiella frågan “vem är jag” ställs, kan ingen läkning eller förändring ske.”

Någonstans säger detta mig, att det jag varit med om (min extas och förvirringstillstånd) har varit min reningsprocess. Att det faktum att jag skakats om, ja, nästan gått i kras, gjort att jag genom allt varit med om en otrolig läkande och förändringsprocess, som förmodligen kommer att pågå livet ut. Och har jag då inte ställt frågan “vem är jag” om och om igen (och vem är Gud)!

Lust, spontanitet och helande förmåga att börja om på nytt var dag - Gud, min Gud, skänk mig den nåden, så länge jag lever!

P.S Jag har i vissa delar av min text resumerat delar av sid. 13 ur “Nya riktlinjer för utbildning i psykodrama, sociometri och grupppsykoterapi giltiga från 2005″ från Svenska Morenoinstitutet.


När livet inte blir som man tänkt sig

Vad gör man när livet gått i kras? När bilden av ett perfekt liv krackelerar… När verkligheten inte motsvarar mina (eller andras) förväntningar av det perfekta jobbet, den perfekta kroppen, den perfekte mannen, de perfekta barnen - och den perfekta hälsan…

Samtal på barer kan bli riktigt intressanta. Jag hade några få sådana igår. Jag mötte en tjej vars bild av det perfekta livet inte stämde överens med hennes liv - just nu. (Allt kan vända!) Vi utbytte erfarenheter. Vi delade. Till slut kunde jag inte annat än att åter komma fram till min lilla livsfilosofi, den man får träna på ständigt: Att tänka på det jag har, i stället för det jag inte har. Att tänka på att jag har armar, ben, näsa, mun, öron, ögon och läppar (och om jag inte hade det, skulle jag ha något annat att vara tacksam över - som livet). Dessutom har jag tak över huvudet, mat för dagen, ett arbete (och om jag inte hade det , skulle jag kanske ha något annat att vara tacksam över - som kärlek).

När man börjar tacka för det man har, flyttas fokus från det man inte har. Man börjar släppa krampaktigt om alla önskningar - kanske är det då det vänder… Och så: ACCEPTANS. Och göra något utifrån det jag faktiskt äger och har, från den jag faktiskt är.

Jag läste en artikel om en kille som sitter i rullstol som har startat diverse företag (bl.a. resebolag för handikappade och klädesmärke). Han sa något som liknar detta: “Pingvinen är inte ledsen för att han inte kan flyga.” Han gör det han är bra på!

Vi kan inte göra något annat än att utgå från våra egna förutsättningar, utan att jämföra oss med andra, och göra det allra allra bästa av situationen! “Allt förmår den som tror.” “Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”  De två versarna har min mamma alltid lärt mig, när jag inte trott på mig själv. När mina egna förutsättningar inte räcker till, kommer den där extra kraften, inifrån och ut… “Jag kan, jag tror, jag förmår.”

Jag må vara en pingvin då, jag accepterar det, jag är tacksam…och kan jag inte flyga, ska jag gå många många långa mil och flaxa hej vilt med mina armar!!!!

Begränsa inte dig själv - du är så vacker så (inifrån och ut) !