November 2009

Livet är inte svårt

Eureka! Det är inte livet som är svårt!

Det är jag som är svår att leva med ^_*

Vilken skön insikt. Det är liksom inte allting runtomkring som måste ändras. Alla andra. Alla förutsättningar. Alla omständigheter.

Det är min inställning. Och bara det kan låta jobbigt, om man ser det som en prestation som man måste uppnå…

Men jag har de sista veckorna hittat en förebild! Yes!

Thérèse av Jesusbarnet - även känd som Jesu lilla blomma.

“Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”, sa hon.

Och det ger mig perspektiv. Det är inte i det stora jag hittar kärleken eller glädjen i livet. Det är i det lilla. I de små små handlingarna. Ett leende, en kram, en puss på kinden, ett vänligt ord, ett tänt ljus, en vacker sång, en fin liten dikt.

Jesus, jag vill vara din lilla lilla blomma.

“Bara en solros ville jag vara.

Vända mig mot solen.

Andas i Din närhet.”

( - en dikt jag skrev för längesen.)

/Vero


Att vara eller inte vara

Solen lyser på mitt vemod och betonggolvet.

Aldrig har det funnits någon som jag i detta nu.

Aldrig kommer det att finnas någon som jag i detta absoluta nu.

Den jag är just nu kommer aldrig tillbaka – med de tankar, de känslor, de drömmar jag bär på.

Jag är en pärla i en starkare hand, som samlat spår och märken av livet och just där solen

lyser nu, i kärnan av mitt varande, där blir jag till. Jag blir alltså är jag. Jag är i en ständigt

pågående process, trots att tiden tycks stå still. Jag är alltså var jag. Jag får lämna den jag var,

i ständig tacksamhet för det som varit men glädje över det som är.

Solen lyser på min tanke, på alla mina förväntningar på livet, på min förnöjsamhet över det

som blev. Solen lyser på mitt skimrande ansikte och jag ler. Betonggolvet är plötsligt inte

längre hårt. Jag landar mjukt på virvlande gnistrande höstlöv istället.


Jag bryter tystnaden…

En olycklig kommentar om mitt bloggande fick mig att sluta skriva. Men här är jag nu. Igen. Och jag vill inte ha någon censur. Tack.

Så!

Efter en intensiv vår kom sommaren. Våren kom i all sin kraft, med boksläpp, mycket jobb och så allt möjligt som trängdes i min skalle. Det var svårt att varva ner när väl sommaren kom. Men när sommaren led mot sin slut, insåg jag att jag levt i en konstig bubbla. Som att jag levt i ett enda stort vårrus.

Hösten landade. Och med den alla krav från jobb. Jag flydde in i jobbet. Och kraschade.

Jag har nu hållt några föredrag om boken, om bipolaritet. Blivit intervjuad i kyrkor, föreläst på kvinnofrukost, för psykologstudenter, för cafébesökare och mött otroliga människor. Människor som uppmuntrar. Människor med tusen frågor. Människor med unika historier. Människor med tårar, människor med skratt och djup tacksamhet. T A C K till er alla. Ni har förgyllt min höst.

Hur det blir med jobbet i fortsättningen är lite oklart. Jag brukar säga att jag väntar på att ett fönster ska öppnas, så stort så att det släpper in lite ljus och ger mig den rymd jag behöver! Ni som känner mig vet att jag S Ä L L A N ger upp. Hur det än

K Ä N N S.  Jag vet att det blir bra. Förr eller senare blir det alltid bättre.

Och som jag också brukar säga: En god idé är en god idé tills verkligheten bevisat motsatsen ^_*

(Och idéer har jag fortfarande…)

Vet ni? Jag älskar livet. Jag älskar livet så mycket att jag inte vill dö. Det K Ä N N S inte alltid så, men jag har så mycket runtomkring mig som ger mig kraft att kämpa vidare.

/V.