Ibland blir jag hemtam. Går i ide. Vintern vandrar där ute, medan jag slänger filten över mina ben och kurar ihop. Jag glömmer världen utanför, flyr in i min grotta - tills jag kommer på att jag är en björn och det säger “argh” i min själ.

“Argh”, jag måste ha förändring. “Argh”, jag måste ta beslut. “Pust”, vad är det jag måste acceptera… “Aaaaaargh, jag måste ut!”

Så jag tog gympadojorna och gick ut!

Och OMG, vad halt det var. Jag gick mot skogen och tog ett varv runt Kyrksjön. A L L A gick om mig, med bestämda steg, gamla som unga. Och där gick jag med skräckblandad förtjusning: rädd för att ramla, förtjust över att jag ändå vågade och var på väg.

Så öppnade sig livet sig lite grann, när jag kom till bryggan, där himlen och ljuset lyste över ansiktet på paren, familjerna och barnen.

L I V E T var där och jag såg det, hos mannen i rullstol och kvinnan som lade en filt över honom.

L I V E T var där och jag såg det också, hos den förvirrade pappan med ikeakassen och dottern som skämdes lite grann.

L I V E T var där, hos flickan som försökte ta ett grepp om pappas hockeyklubba, för att kunna skrida fram, utan osäkerhet.

Och LIVET var hos mig just där…i min glädje, i min längtan, i min rädsla, i min tvekan, i min tro och mina frågor, men framför allt i just det nu där jag bara VAR och inget annat…

Jag gick hemåt igen, haltande. Och YES, JAG RAMLADE. Det gjorde skitont, jag gick åt sidan en stund o skrek just “Argh”. Sen gick jag vidare in i skogen, tog omvägar ibland, för det var mindre halt än på stigen.

Tills jag träffade några tjejer som frågade “Är det halt?” “Ja, det är det faktiskt. Det är med skräckblandad förtjusning jag går här.” “Åh, men då kanske vi inte ska gå”. Och djupt inifrån kom det jag sedan sa: “Nä, men, det är klart ni ska gå. ÄR MAN INTE RÄDD, KLARAR MAN ALLT!” Och sedan tänkte jag: OCH ÄR MAN RÄDD, KLARAR MAN ALLT, FAST MED LITE STÖRRE MÖDA.”

Nästa gång, ska jag bara öppna dörren och springa ut - livet finns inte bara i min cueva (grotta), den finns just Ö V E R A L L T. Hur jag betraktar den beror på mitt inres ögon… och hur den betraktar mig beror på L I V E T självt…

Vad är det som gör att jag finner något attraktivt - ur ett fysiskt, estetiskt, filosofiskt, politiskt eller teologiskt perspektiv?

Och så tvärtom: vad får mig att rygga tillbaka och vilja springa därifrån?

Det finns ingen rädsla i kärleken står det i Bibeln (en av mina favoritböcker). Att rygga tillbaka, att vilja värja sig; är inte det i grund och botten rädsla? Rädsla för att möta sig själv, rädsla för att möta den andre, rädsla för det nya, det annorlunda…

Gud ÄR kärlek. Om det är så, så räds han inte mig, inte en endaste bit av mig. Och inte en endaste bit av dig. Allt annat är osäkert. Men om “jag tänker, alltså finns jag” så varför inte: “du tänker, alltså finns du” eller “Gud tänker på oss, alltså finns Gud”… Jaget är alltså ett subjekt, men också föremålet (objektet) för någons/den andres tanke/tankar/omtanke. Det är så vår identitetskänsla skapas, i samspelet mellan vårt subjektiva/objektiva jag och i samspelet med andre.

Ju mer jag speglar mig mot och interagerar med Gud (i bön, meditation och bibelläsning) och givetvis samspelar med människor som påverkar mig på ett positivt sätt, desto större sannolikhet att jag formas till en person som vågar älska och vågar ta emot kärlek från andra….

Kan det faktum att kärleken finns, som en dans mellan två (eller fler) individer, vara ett bevis för att Gud finns? Dvs. jag/du finns som objekt för KÄRLEKEN…. Kanske kan dessa ord sammanfatta “the good news”: “Ty så älskade Gud världen….att han gav den sin Ende Son”.

Ännu en anledning att leva, eller?….

Så varför rädas Livets förändringar, motsatta filosofiska och teologiska tankegångar och varandras olikheter (framför allt)? Varför rädas Gud - den Evige Andre - som älskar lika säkert som klippan i Kristineberg?

Jag vill lära mig att älska och låta mig älskas, utan rädsla, därför att Gud älskade mig först…(liksom dig ^_***) He has truly loved me a thousand years. (Ni har väl hört Twilight-låten?!) Det ger mig tusen skäl att leva!

Kanske kan Hans kärlek också vara ett av dina skäl att leva?!

Imorgon väntar en ny dag. Jag väljer att låta mitt ljus stråla. Jag väljer att låta kärleken vinna över rädslan. Jag ska öva mig i kärlek imorgon. Nothing less, nothing more. Och ändå S Å stort, och faktiskt inte särskilt enkelt. Inte alls, tvärtom: Det är livets största utmaning!

Over and out. Buenas noches, Estocolmo.

/V.

Jag var nyss hemkommen från Peru, mitt andra hemland. Jag hade förstått att jag landat i Sverige igen efter två månaders resa och var i något slags skede av “jämförelse” mellan dessa två länder och vad som är bäst/sämst och var jag mår bäst/sämst….

Behman, butiksbiträdet på 7eleven, räddade min kväll. Jag hade släntrat bort dit ensam i tunga tankar, i hopp om att finna lite andrum och möjligen kaffe.

“Det kunde varit värre, säger kurderna”, sa Behman. “Om bilen krockar - det kunde varit värre!” fortsatte han på bruten vacker svenska. “Man ska tacka Gud för allt, ALLT. Det kunde varit värre!”

“Idag du har pengar i fickan, kanske inte imorgon. Det kunde varit värre! Idag du har hälsa och skrattar, imorgon kanske du har inga ben. Det kunde varit värre! Vem har sagt att du alltid ska ha det bra?”

Och så underströk han än en gång: “Det är dåligt, men inte värre. Det kunde varit värre!”

“Du kan inte ta någonting för givet, INGET. Så tacka Gud. Du vet inte hur bra du har det. Du klagar, det är kallt. Om du är i värmen, kanske du inget hus har! Det kunde varit värre!”

Och som pricken över i:et, sa den fine Behman: “Har du en syster som är lika vacker som du?” “De är vackrare!” svarade jag. “Nej, det tror jag inte. De kan inte vara vackrare än du!”

Jag skrattade högt, i trötthet, sotig under ögonen, där jag satt med min caffe latte. “Varför du skrattar?” undrade Behman. ”Man blir gladare av dig än av en predikant….” ”Va, är jag en sektledare nu? Jag säger bara sanningen!”

“Du är en bra person!” fortsatte han. “Eh, tack, men jag är ingen ängel!” svarade jag blygt.

Han började sopa golvet och sa samtidigt: “Man kan inte vara ängel. Man kan bara vara människa. Man gör så gott man kan, man försöker göra gott och så (med höjd röst och blicken riktad mot mig) det är Gud som dömer dig.”

“Behman, du är mitt bönesvar ikväll”, log jag tillbaka.

“Förresten”, avslutade han. “Du kommer inte tro mig men jag gick i samma skola som Zlatan. Vi var kompisar. Han kommer ihåg mig! Sist vi sågs kom han fram till mig och sa: Hej, Behman. Och han uttalade rätt. Han kom ihåg mitt namn!”

Det förvånar mig inte ett dugg! Vem glömmer bort Behman, sanningssägaren på 7eleven….

/Verooooo

En vän sände denna logga till mig, dagen innan jag skulle föreläsa på Nyhem. Mitt i prick!  Jag väljer att sätta leendet först, just nu, hihi   :):

Till slut knackade hon försiktigt mot snön utanför och frågade: “Snälla, jag vill ut! Hjälp mig!” Snön tittade upp mot krukväxten och svarade: “Men om du kommer hit, kommer du att frysa om rötterna och dina blad kommer att falla i kylan.” Krukväxten svarade: “Men världen ser så vacker ut och hur varmt och tryggt det än är här, skulle jag ändå bara förbli fånge mellan ett fönster och ett draperi. Min ägare är god, men han är sträng och här finns inte tillräckligt med syre. Sätt mig fri!!!”

Två lekande barn gick förbi och slängde hårt några snöbollar mot fönstret, som med ett duns gick sönder. Krukväxten ramlade ut och välkomnades ömt i snöns famn. Hon frös, hon blev rädd, hon kände ånger, hennes blad förtvinade och dog…. Men hon andades ändå frihet och syre och väta som höll hennes rötter vid liv.

En dag kom en äldre kvinna förbi, hon såg de mörka grenarna och de kämpande rötterna. Hon kände försiktigt på stammen och tänkte “Det här kan bli något fint”, så hon tog krukväxten och planterade henne i sin trädgård. Solen sken och våren kom och en dag vaknade försiktigt den en gång fångna och sedermera tynande växten och såg sig själv förvandlad till en stor, vacker, prunkande, livfull och leende trädgårdsväxt. Hon var fri, men ändå tillräckligt trygg för att känna att hon funnit sin plats på jorden.

Här på cafét finns fler kvinnor och män som kämpar…Ägarna, mina vänner, jobbar hårt och engagerat och står rakryggat upp för att det goda ska segra - de glädjer många människor med sin babysång, stickkafé, kafé 60-plus, musikkvällar och så nu konstutställningar (där jag får vara den första i raden - vilken ära!). Just nu samlar de också in namnlista för att komma till rätta med kriminaliteten i staden. Ett brev ska skrivas till justitieminister Beatrice Ask om polisens arbete i Karlshamn och därtill ska nämnas att inget ska göras åt problemet med trafficking i staden. Jag är SÅ glad att jag till slut bestämde mig för att ta med tavlan som gjordes till en traffickingutställning i Sofiakyrkan i höstas…. En kvinnas nakna konturer syns, allt målar i svartvitgråa toner. Hon gråter blod. Rött blod. För ont gör det att bli trampad på. Jag väjer inte för mörkret. Ljuset är så mycket starkare. Det är därför jag också vill kämpa och stå upp för det goda.

Dagen går mot sitt slut. Jag kom just in från en stund ensam framför havet. Jag ställde mig framför minnesstenen och andades. Tänkte. Upptäckte naturen. Såg ljuset i fyren framför. Min riktning. Rakt fram. Mot ljuset. Havet är djupt liksom nåden. Vattnen må vara stilla eller ryta - det finns någon som lyfter mig i sina varsamma händer ur djupen.

Tack Gud för ännu en dag i din närhet!

Min utställning (mest olja och akryl) pågår mellan den 30 jul - 6 aug här.

Seendets år - den önskan är högst lika påtaglig idag. Och önskan om att få gå den lilla kärlekens väg.

Oftast vill jag ta stora steg. Men jag vet att med små kommer man längre… Våren rusar fram inom mig, slungar mig uppåt, uppåt. Jobbet, som jag går upp i tjänst i, kräver sin tankemöda och energi. Vårtröttheten lägger sig i bakhåll och övermannar mig sedan. Mina tankar kretsar mycket kring vad som händer härnäst - vad finns bakom hörnet? Vad är min uppgift, mitt kall här i livet. Jag tar inte något för självklart längre. Jag har idéer, oh ja! Men så plötligt hamnar jag i en känsla av att allt jag vill är att få skapa. Måla, sjunga, skriva, pyssla med vackra ting och bara få vara.

Men så fungerar väl inte livet - eller? Jag måste väl också slita för mitt bröd i mitt anletes svett! Blod, svett och tårar. Och så varva det med att dricka, äta och vara glad. Kanske är det det livet handlar om. Så komplicerat. Likväl så enkelt och glasklart. Alltid finns det någon som har det värre, alltid någon som har det bättre. Men där jag är nu, där är jag nu….och allt jag får göra är att tacka…men samtidigt ta små steg åt ett håll, något håll. Och våga göra val.

Filmtips: Familia av Mikael Wiström, som går på Zita just nu. Jag såg den med en halvargentinsk vän som liksom jag växt upp i Sydamerika. Vi myste i baren, åt hummer och räkor för att sedan komma Peru, fattigdomen och livets ömsom hårda, ömsom vackra villkor nära, så nära…

Livet upphör aldrig att förvåna mig. Så vackert, så hårt på samma gång.

/V.

Jag såg en film idag - Mammut. Den handlade om människor och världar som ser på varandra, men ändå ser bredvid, som någon så fint uttryckt det. Om en familj som var närvarande i sina sysslor men ändå slutat leva hos varandra. Om i-länder som var så upptagna av sitt eget och inte såg värdet hos den andre - brodern på andra sidan jordklotet. I all sin komplexitet, tyckte jag mig se att filmen kunde sammanfattas i ett enda tema: dessa människor tittade på varann men hade glömt att se in i varandra, de talade med varandra men de samtalade inte, de uttryckte närhet men de möttes inte på riktigt - inuti. De tycktes se, men de fattade ändå inte någonting!

Det här året som kommer önskar jag fick bli ett Seendets År för mig och de jag älskar. Gud har i Bibeln kallats “Seendets Gud”- det står om honom att han såg oss långt innan vi föddes, det står att han ser oss när vi lider och att han känner oss fullständigt.

Jag tror vi alla längtar efter att bli sedda. Ibland kan vårt bekräftelsebehov ta sig de mest osannolika uttryck; Och jag tror att det finns något sunt i att inse att ens värde inte finns i det man gör, i första hand, eller i det andra säger och tycker om mig, först och främst. Kanske grundar ens sökande efter att bli uppmärksammad i människans obotliga längtan efter kärlek och i det faktum att vi alla lever i en värld där någonting brustit. Kanske fick vi inte den kärlek vi behövde när vi växte upp - möjligen fick vi endast beröm när vi varit tillräckligt duktiga och bestraffning av något slag när vi misslyckades. Kanske bär vi på en brusten tillit pga. att människor lovat något i det förgångna men inte hållit fast vid sina ord.

Men om Gud ser och vi låter honom älska oss, om vi låter hans varsamma ögon vaka och hela oss - kanske kan vi då sakta men säkert låta oss bli sedda också av andra och låta dem älska oss för de vi är, inte för det vi tror att de vill att vi ska vara. Och kanske kan vi då våga älska tillbaka - inte på låtsas, inte med ord, tomma blickar eller ekande handlingar - utan på riktigt, varsamt men mera äkta än nånsin.

Jag önskar Dig som läser och alla jag Dem jag älskar ett Varmt Gott Nytt År - ett Seendets År.

Det är jag som är svår att leva med ^_*

Vilken skön insikt. Det är liksom inte allting runtomkring som måste ändras. Alla andra. Alla förutsättningar. Alla omständigheter.

Det är min inställning. Och bara det kan låta jobbigt, om man ser det som en prestation som man måste uppnå…

Men jag har de sista veckorna hittat en förebild! Yes!

Thérèse av Jesusbarnet - även känd som Jesu lilla blomma.

“Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”, sa hon.

Och det ger mig perspektiv. Det är inte i det stora jag hittar kärleken eller glädjen i livet. Det är i det lilla. I de små små handlingarna. Ett leende, en kram, en puss på kinden, ett vänligt ord, ett tänt ljus, en vacker sång, en fin liten dikt.

Jesus, jag vill vara din lilla lilla blomma.

“Bara en solros ville jag vara.

Vända mig mot solen.

Andas i Din närhet.”

( - en dikt jag skrev för längesen.)

/Vero