Seendets år - den önskan är högst lika påtaglig idag. Och önskan om att få gå den lilla kärlekens väg.

Oftast vill jag ta stora steg. Men jag vet att med små kommer man längre… Våren rusar fram inom mig, slungar mig uppåt, uppåt. Jobbet, som jag går upp i tjänst i, kräver sin tankemöda och energi. Vårtröttheten lägger sig i bakhåll och övermannar mig sedan. Mina tankar kretsar mycket kring vad som händer härnäst - vad finns bakom hörnet? Vad är min uppgift, mitt kall här i livet. Jag tar inte något för självklart längre. Jag har idéer, oh ja! Men så plötligt hamnar jag i en känsla av att allt jag vill är att få skapa. Måla, sjunga, skriva, pyssla med vackra ting och bara få vara.

Men så fungerar väl inte livet - eller? Jag måste väl också slita för mitt bröd i mitt anletes svett! Blod, svett och tårar. Och så varva det med att dricka, äta och vara glad. Kanske är det det livet handlar om. Så komplicerat. Likväl så enkelt och glasklart. Alltid finns det någon som har det värre, alltid någon som har det bättre. Men där jag är nu, där är jag nu….och allt jag får göra är att tacka…men samtidigt ta små steg åt ett håll, något håll. Och våga göra val.

Filmtips: Familia av Mikael Wiström, som går på Zita just nu. Jag såg den med en halvargentinsk vän som liksom jag växt upp i Sydamerika. Vi myste i baren, åt hummer och räkor för att sedan komma Peru, fattigdomen och livets ömsom hårda, ömsom vackra villkor nära, så nära…

Livet upphör aldrig att förvåna mig. Så vackert, så hårt på samma gång.

/V.

Jag såg en film idag - Mammut. Den handlade om människor och världar som ser på varandra, men ändå ser bredvid, som någon så fint uttryckt det. Om en familj som var närvarande i sina sysslor men ändå slutat leva hos varandra. Om i-länder som var så upptagna av sitt eget och inte såg värdet hos den andre - brodern på andra sidan jordklotet. I all sin komplexitet, tyckte jag mig se att filmen kunde sammanfattas i ett enda tema: dessa människor tittade på varann men hade glömt att se in i varandra, de talade med varandra men de samtalade inte, de uttryckte närhet men de möttes inte på riktigt - inuti. De tycktes se, men de fattade ändå inte någonting!

Det här året som kommer önskar jag fick bli ett Seendets År för mig och de jag älskar. Gud har i Bibeln kallats “Seendets Gud”- det står om honom att han såg oss långt innan vi föddes, det står att han ser oss när vi lider och att han känner oss fullständigt.

Jag tror vi alla längtar efter att bli sedda. Ibland kan vårt bekräftelsebehov ta sig de mest osannolika uttryck; Och jag tror att det finns något sunt i att inse att ens värde inte finns i det man gör, i första hand, eller i det andra säger och tycker om mig, först och främst. Kanske grundar ens sökande efter att bli uppmärksammad i människans obotliga längtan efter kärlek och i det faktum att vi alla lever i en värld där någonting brustit. Kanske fick vi inte den kärlek vi behövde när vi växte upp - möjligen fick vi endast beröm när vi varit tillräckligt duktiga och bestraffning av något slag när vi misslyckades. Kanske bär vi på en brusten tillit pga. att människor lovat något i det förgångna men inte hållit fast vid sina ord.

Men om Gud ser och vi låter honom älska oss, om vi låter hans varsamma ögon vaka och hela oss - kanske kan vi då sakta men säkert låta oss bli sedda också av andra och låta dem älska oss för de vi är, inte för det vi tror att de vill att vi ska vara. Och kanske kan vi då våga älska tillbaka - inte på låtsas, inte med ord, tomma blickar eller ekande handlingar - utan på riktigt, varsamt men mera äkta än nånsin.

Jag önskar Dig som läser och alla jag Dem jag älskar ett Varmt Gott Nytt År - ett Seendets År.

Det är jag som är svår att leva med ^_*

Vilken skön insikt. Det är liksom inte allting runtomkring som måste ändras. Alla andra. Alla förutsättningar. Alla omständigheter.

Det är min inställning. Och bara det kan låta jobbigt, om man ser det som en prestation som man måste uppnå…

Men jag har de sista veckorna hittat en förebild! Yes!

Thérèse av Jesusbarnet - även känd som Jesu lilla blomma.

“Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”, sa hon.

Och det ger mig perspektiv. Det är inte i det stora jag hittar kärleken eller glädjen i livet. Det är i det lilla. I de små små handlingarna. Ett leende, en kram, en puss på kinden, ett vänligt ord, ett tänt ljus, en vacker sång, en fin liten dikt.

Jesus, jag vill vara din lilla lilla blomma.

“Bara en solros ville jag vara.

Vända mig mot solen.

Andas i Din närhet.”

( - en dikt jag skrev för längesen.)

/Vero

Aldrig har det funnits någon som jag i detta nu.

Aldrig kommer det att finnas någon som jag i detta absoluta nu.

Den jag är just nu kommer aldrig tillbaka – med de tankar, de känslor, de drömmar jag bär på.

Jag är en pärla i en starkare hand, som samlat spår och märken av livet och just där solen

lyser nu, i kärnan av mitt varande, där blir jag till. Jag blir alltså är jag. Jag är i en ständigt

pågående process, trots att tiden tycks stå still. Jag är alltså var jag. Jag får lämna den jag var,

i ständig tacksamhet för det som varit men glädje över det som är.

Solen lyser på min tanke, på alla mina förväntningar på livet, på min förnöjsamhet över det

som blev. Solen lyser på mitt skimrande ansikte och jag ler. Betonggolvet är plötsligt inte

längre hårt. Jag landar mjukt på virvlande gnistrande höstlöv istället.

Så!

Efter en intensiv vår kom sommaren. Våren kom i all sin kraft, med boksläpp, mycket jobb och så allt möjligt som trängdes i min skalle. Det var svårt att varva ner när väl sommaren kom. Men när sommaren led mot sin slut, insåg jag att jag levt i en konstig bubbla. Som att jag levt i ett enda stort vårrus.

Hösten landade. Och med den alla krav från jobb. Jag flydde in i jobbet. Och kraschade.

Jag har nu hållt några föredrag om boken, om bipolaritet. Blivit intervjuad i kyrkor, föreläst på kvinnofrukost, för psykologstudenter, för cafébesökare och mött otroliga människor. Människor som uppmuntrar. Människor med tusen frågor. Människor med unika historier. Människor med tårar, människor med skratt och djup tacksamhet. T A C K till er alla. Ni har förgyllt min höst.

Hur det blir med jobbet i fortsättningen är lite oklart. Jag brukar säga att jag väntar på att ett fönster ska öppnas, så stort så att det släpper in lite ljus och ger mig den rymd jag behöver! Ni som känner mig vet att jag S Ä L L A N ger upp. Hur det än

K Ä N N S.  Jag vet att det blir bra. Förr eller senare blir det alltid bättre.

Och som jag också brukar säga: En god idé är en god idé tills verkligheten bevisat motsatsen ^_*

(Och idéer har jag fortfarande…)

Vet ni? Jag älskar livet. Jag älskar livet så mycket att jag inte vill dö. Det K Ä N N S inte alltid så, men jag har så mycket runtomkring mig som ger mig kraft att kämpa vidare.

/V.

Jag sov oroligt, drömde oroliga drömmar, men vaknade till en ny morgon. Så läste jag i en av pappas böcker om något jag vet att jag snappat upp någon annanstans tidigare, men det hjälpte extra mycket nu.

Där stod något om att okontrollerad rädsla får till följd att man missar möjligheter. Så det är lika bra att göra det i alla fall. Leva, i detta fall. Utan att låta ångesten ta makten över mig helt igen. “Utan rädsla finns inget mod. Om vi står i ett hopptorn och väntar på att rädslan ska försvinna innan vi hoppar, kommer vi att bli stående där. Vi måste hoppa i alla fall. Mod är viljan att hålla rädslan stången och hoppa ändå.”

Jag gör som Petrus idag. Jag kastar mig ut i vågorna idag. Jag går på vattnet ännu en dag. Rädd men med tro något större än ett senapskorn. (Tack vännen för uppmuntrande mess!)

/Jag borde få tapperhetsmedalj ^_^

Nån som fattar? Jag har alltså lyssnar på Anne Heberleins sommarprat i P1 idag och känt igen mig i tanken om att plötsligt bli “den där gula pricken”, “den där bipolära”, “hon som gick i kras”…osv. Jag berördes också av hennes ord om alla människor man möter som satt spår i mig, som drabbats av liknande saker. Jag glömmer inte heller de människor jag mött, de sitter djupt kvar… Jag rörs av att både kunna beröra dem och av att, självklart, beröras av dem… Tanken om att inte riktigt orka vara den som ger de rätta råden har också varit en ny situation jag ställts inför. Jag både vill och inte vill. Det känns som ett oerhört stort ansvar, som jag inte riktigt vet om den är min att bära.

Min önskan är och förblir: har ett hopp tänts i någon av er, mina läsare, har inte min kamp varit förgäves. Mer kan jag inte göra. Jag är så mycket mer än min kamp. Men för en sekund blir vi plötsligt fler som kämpar. Tillsammans.

/We may have lost a battle but we haven´t lost the war.

Gött.

/V.

Är det något jag har nött och nött och nött i vår är det orden Utvärdering och Individuell/Personlig Utveckling…. Man gör som ansvarspedagog, tillsammans med eleven och föräldern, en Individuell Utvecklingsplan för varje elev. Denna ligger sedan till grund för elevens veckovisa planering, där eleven sätter upp mål för bl.a. just personlig utveckling (även kunskapsutveckling och annat smått och gott). I slutet på veckan gör eleven en utvärdering (har jag nått målen? vad har jag lärt mig? vad kan jag göra bättre? osv…) och så görs utvärderingar periodvis, terminsvis, läsårsvis, osv.

Varför berättar jag allt detta? Jag har några ensamma dagar här i Stockholm. Tid för samtal med vänner. Egen tid. Tid för reflektion. Jag utvärderar det senaste året, faktiskt, och kommer fram till både det ena och det andra. Som att livet handlar (så klart) om val. Jag utvärderar de val jag gjort och varför jag gjort dem. Inser att det är så lätt att prioritera fel. Att göra såsom Esau: nästan sälja sin förstfödslorätt för en tallrik linssoppa, för att ta en väldigt drastisk bild. Ibland har människan så lätt för att styras av sina behov och begär att hon glömma bort att söka eviga värden. Att stanna kvar i det som består. Det är lättast att slösa än att spara. Det är lättast att söka kickar än att stanna kvar. Det är lättast att äta av det skräpmat som bjuds (bildligt och bokstavligt talat) än rejäl och god föda. (Eller varför duger inte vanligt bröd och vatten bara?)

Människan är ett djur. Men det får inte, får inte bli en ursäkt. “Jaha, ursäkta mig. Jag beter mig så här, för jag är ju så här, liksom, typ, asså, bara”. Det är det som är så fantastiskt med människan. Hon är också just något annat - en människa: hon är inte förpassad till en bur på Skansen. (Högst medveten om att djuren egentligen hör hemma i det fria, det vilda, de också!) Hon är fri att välja det onda och det goda (och allt däremellan, för det finns ett gränsland och en stor gråzon) och skulle hon välja det som är fel är det just det som är det fantastiska med att hon är Skapad av en Älskande Gud, som kan förlåta och säga: “Jag förlåter. Jag förbarmar mig. Jag älskar dig. Var inte rädd. Du är fri.”

fullständig kunskap om världen

trots att vi är en del av 

den är det mest elementära

och kanske också det

avgörande meddelandet”

…skriver Kay Glans i en liten antologi jag hittat i ett välfyllt bibliotek hos mina vänner. Stämmer väldigt mycket överens med tanken i en av mina favorittexter i korinthierbrevet; den om att vi “ännu ser i en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad, då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”

Jag har liksom levt i den där eviga gåtan i några dagar, kanske veckor. Famlat efter det där ofullständiga svaret. Trevandes, lite hopplöst så där. Känner att något är fel, inte tillräckligt, men kan inte sätta ord på det. Inom mig dunkar bara tanken: Livet är ett lärande. Det är liksom det som är meningen.

“You live you learn, You love you learn, You cry you learn, You lose you learn, You bleed you learn, You scream you learn”… Alanis Morissettes låt går runt i huvudet på mig. Det är bara att älska, att gråta, att förlora, att blöda, att skrika - det hör liksom livet till. Precis som barnet som ska lära sig att gå… ramlar ner och slår sig. Det är bara upp igen och hoppa. Learning by doing. Learning by mistakes…, säger jag, pedagog som jag är. Smärta och tårarna hör livet till, liksom glädjen och skrattet. Det är så vi besegrar livet, blir ett med det och döden.

Frågorna hopar sig ändå. Men tydligen lär man sig mer ju mer man frågar… Spegelbilden är gåtfull, för den är sprucken och krossad på sina håll. Livet har farit hårt mot den. Jag stannar upp och söker finna svar i min blick. Landar i vetskapen om att jag är fullständig känd, förstådd… av Någon. Och att det kanske räcker just nu.

Alanis trallar vidare; “You grieve you learn, You choke you learn, You laugh you learn, You choose you learn, You pray you learn, You ask you learn. You live you learn.” Så efter att både ha sörjt, tappat andan, skrattat… fortsätter jag att välja. Att ta egna beslut och djupa bönesuckar - och lär mig på så vis att leva.