Under helgmålsbönen ikväll i Allhelgonakyrkan refererade prästen till rumänen J.L Moreno, som jag förstod det - poeten och grundaren till psykodramat. Han återberättade någon bild om mötet människor emellan där “man river ut varandras ögon och byter med varandra” så att “jag ser dig med dina ögon, du ser mig med mina ögon…och så kan vi börja älska varann”. Det var en stark bild och det var vackert. Det handlade om att vi är åtskilda och att vi därför behöver relationer, för att överbrygga det där gapet. “There´s a gap in between, there´s a gap where we meet, where I end and you begin”, sjunger sångaren Thom Yorke i fantastiska Radiohead.

När man är psykotisk upplöses den där klara gränsen om jaget - till gud, till de runtomkring dig. Gränsen mellan symbolerna och verkligheten suddas ut. En gång sa en psykiater till mig (eller om det var två gånger) att psykodrama inte skulle vara så bra för mig. Nu när jag fick nys om Moreno var jag ju tvungen att kolla upp det. Och då förstår jag både ett och annat. I psykodramat uppnår man extas, enligt grekiskan innebär detta att få sin individualitet upplöst till förmån för gudarna, genom att skakas ur vardagens bojor och upprepningar. I psykodramat (och det grekiska dramat) läggs tonvikten vid att återgå till att bli en individ, men inte utan att ha uppnått thea mania - det gudomliga vansinnet - ett förvirringstillstånd som är både obehagligt och njutbart. Efter denna katharsis, denna reningsprocess, som är ett möte med det oförutsägbara (i grekiska dramat är detta kopplat till Dionysos), kommer lusten och förmågan att påbörja någonting nytt igen. Den hjälper oss att inte låsa oss vid gamla mönster och till att vara med och skapa vår morgondag så att den inte blir lik gårdagen…

“Därför är Dionysos, som är teaterns, tragediernas gud, alltid en gud som har förknippats med läkande och spontanitet. All seriös psykoterapi vet att utan detta tillstånd, där den existentiella frågan “vem är jag” ställs, kan ingen läkning eller förändring ske.”

Någonstans säger detta mig, att det jag varit med om (min extas och förvirringstillstånd) har varit min reningsprocess. Att det faktum att jag skakats om, ja, nästan gått i kras, gjort att jag genom allt varit med om en otrolig läkande och förändringsprocess, som förmodligen kommer att pågå livet ut. Och har jag då inte ställt frågan “vem är jag” om och om igen (och vem är Gud)!

Lust, spontanitet och helande förmåga att börja om på nytt var dag - Gud, min Gud, skänk mig den nåden, så länge jag lever!

P.S Jag har i vissa delar av min text resumerat delar av sid. 13 ur “Nya riktlinjer för utbildning i psykodrama, sociometri och grupppsykoterapi giltiga från 2005″ från Svenska Morenoinstitutet.

Vad gör man när livet gått i kras? När bilden av ett perfekt liv krackelerar… När verkligheten inte motsvarar mina (eller andras) förväntningar av det perfekta jobbet, den perfekta kroppen, den perfekte mannen, de perfekta barnen - och den perfekta hälsan…
Samtal på barer kan bli riktigt intressanta. Jag hade några få sådana igår. Jag mötte [...]

….på framsidan av Svenska Journalen. (Nätversionen i a f).
Artikeln heter “Tron blev ett hinder” ….men också en möjlighet till slut!  Det fick liksom inte riktigt plats bara, hahaha.
^_*

Det har varit en märklig vecka - full av tankar, känslor och händelser.
Allt började redan förra helgen, då jag missade att ta medicin både kväll och morgon. När jag vaknade var jag lite extra “på gång” än vanligt. Givetvis var det Pierre, min man, som märkte den lilla lilla nyanskillnaden först. Jag pratade snabbare, var [...]

Jag börjar slås av det faktum att folk faktiskt frågar “Har du skrivit en bok?” och “Vad handlar den om?”.
(Fast den inte getts ut än.)
Och så är jag ju givetvis så modig och svarar vad den handlar om…om bipolaritet och om att den handlar om min egen livsresa. Och detta säger jag alltså till  “vilt [...]

Snart är påsken över och den har varit ovanligt soft i år, lite galet soft.
Och det har varit lite kris i mitt paradis.
Jag köpte i alla fall ett mycket fint påskägg till min man som var designad av någon konstnär. På den syns bilden av Adam & Eva i paradiset, i grönska och med en [...]

Jag har just läst ut (äntligen!) Ann Heberleins “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Hon skriver skarpt och bländande om liv, död, galenskap, kärlek och mening. Hon uppehåller sig mycket kring frågan om livets mening - speciellt i slutet. Eller dödens mening, snarare? Hon riktar sig i vanmakt till Gud ibland. Det liksom [...]

Så sa en klok poet en gång. Det finns oändligt många människor som lider på ett fasansfullt sätt världen över. Jag tror det var Helder Camara som skrev att det kors som är givet oss att bära är anpassat efter våra egna skulderblad. Gud ska liksom inte pröva oss över förmåga. Vi får hoppas att [...]

Nära nära nära.
En vacker melodi tonar ut ur min dator. Den handlar om sorg.
Det finns dagar då den står mig nära. Det är oundvikligt. Precis lika oundvikligt som att jag sprudlar av liv och lever nära skratt. Precis lika verkligt som att jag älskar livet och alla människor. Precis lika verklig är sorgen som ibland [...]